När jag träffade psyko/fysioterapeuten så bad hon mig beskriva mina symptom och hur jag skulle beskriva mitt största problem med sjukdomen just nu. Jag sa att rädslan är det värsta, att den förlamar mig ibland. Rädslan över att jag ska få kronisk smärta. Jag sa att smärtan idag inte är så farlig i sig och att jag egentligen bara känner av den några få gånger i veckan. Hon bad mig beskriva smärtorna mer i detalj och jag insåg rätt snabbt att jag inte alls hade koll. Det var svårt att beskriva dem för henne över huvud taget.
Efter det besöket har jag fört smärtdagbok för att kunna beskriva smärtorna och kanske lyckas se något mönster. Varje gång jag kommit på mig själv att ha ont har jag skrivit upp det. Jag försöker känna efter vart smärtan sitter och vilken typ av smärta det är samt uppskatta styrkan på en nivå 1-10. Det har knappt gått en vecka sedan jag startade och jag är chockad över resultatet. Jag har betydligt mycket ondare än jag sa till terapeuten, mycket oftare.
Jag har ont varje dag till och från. Ibland har jag kramper upp till 5 på skalan. Jag har skrivit i min lilla smärtdagbok flera gånger om dagen och inte någon gång i veckan som jag uppskattat det till hos terapeuten. Rätt intressant hur mycket man väljer att inte känna efter och hur man väljer att inte komma ihåg. Jag har vant mig vid smärtan, tänker att jag ju mår ganska bra och är livrädd för kronisk värk. Jag inser nu att jag nog redan har kronisk värk. Nu är jag rädd för att den ska bli värre istället, rädd för ett liv som är beroende av värktabletter för att kunna fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar