Det är en väldigt annorlunda situation att sitta framför någon man aldrig träffat och öppna upp sina allra innersta tankar. Att samtidigt som man storgråter försöka berätta om sina största rädslor kring den kroniska diagnos man ställts inför.
Ordet kronisk gör mig rädd i sig. Något som aldrig går över. Visst kan man i många fall behandla sjukdomen så att den är under kontroll och förhoppningsvis inte ger upphov till några symptom, men jag kommer alltid att ha endometrios. Sjukdomen är en del av mig nu och det känns skrämmande. Jag har alltid varit frisk, mer eller mindre i alla fall. Visst har jag haft maginfluensor och en och annan öroninflammation men det är typ det. Nu befinner jag mig plötsligt i en situation där det finns en risk att jag inte kommer kunna arbeta heltid på grund av konstant kronisk smärta.
Nu är det inte så för mig, inte än och förhoppningsvis aldrig. Rädslan för kronisk smärta gör mig dock ändå gråtfärdig varje gång tanken slår mig. Att aldrig må helt bra, att inte kunna arbeta heltid och behöva förlita sig på bidrag från staten och att helt enkelt inte kunna göra det man känner för. Den rädslan är förlamande.
Det har bara gått några månader sedan jag fick diagnosen och jag har haft fullt upp med att inte tänka på allt vad sjukdomen innebär. Den senaste tiden har jag fokuserat på att försöka vänja mig vid hormonerna igen. Hormoner är skit. Ungefär så känner jag. Nu har jag ändå, efter ca 5 månader med p-piller börjat hitta tillbaka till mig själv. Jag kan skratta igen och jag kan känna mig lycklig. En vanlig biverkning av hormoner är just depression men det är inte lätt att själv märka att det är dit man är på väg. Jag gick en hel sommar och var arg och irriterad på alla i min omgivning och framförallt min familj. Jag insåg också efter ett tag att jag inte känt mig genuint lycklig på flera månader. Att jag inte skrattat hjärtligt på i princip hela sommaren. Jag kände att så kan jag inte leva. Jag har alltid varit en glad person, en positiv person som de flesta dagar vaknat med ett leende på läpparna och jag insåg att jag inte var mig själv längre. Det var jobbigt, extremt jobbigt faktiskt. Jag vet att jag började tänka på vad som är värst, en veckas sjukhusvistelse på grund av extrem smärta per månad eller att vara konstant olycklig? En veckas extrem smärta började kännas mer och mer tilltalande.
Men som sagt, jag kan skratta nu igen. Det tog mer än 3 månader (vilket är vad läkarna sa att det skulle ta för kroppen att vänja sig och ställa om sig efter hormonerna), men nu känns det som att kroppen vant sig och jag känner hopp om att slippa välja mellan en veckas smärta eller ett liv utan lyckokänslor.
Det faktum att varje mens också i sig kan innebära att min sjukdom förvärras gör ju inte rädslan bättre. Nu är ju tanken med hormonbehandlingen att jag inte ska ha mens men hur ska det gå att bli gravid (även med hjälp av ivf-behandling) utan att ha mens en enda gång? Tänk om det är just nästa mens som gör så att jag får kronisk smärta som aldrig går över? Än så länge vet jag alldeles för lite om ivf för att kunna säga hur många gånger det kommer innebära att jag behöver ha mens, men jag tänker att jag åtminstone kommer behöva ha det en gång om en insättning misslyckas och om ägget inte fastnar - då kommer det väl rimligtvis en efterföljande mens?
Just nu försöker jag ta en sak i taget och inte tänka för mycket. Det känns bra att jag nu fått möjlighet att bolla mina rädslor med en psykoterapeut/fysioterapeut som arbetar med endometrios-patienter och som kan besvara många av de frågor som dyker upp när jag väl börjar fundera kring allt vad endometriosen innebär för just mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar