2015 närmar sig sitt slut...

... och det känns så jävla gött. Jag vill inte längre ha 2015. Det är det sämsta året so far i mitt liv. Nu vill jag bara se framåt och hoppas på att 2016 blir bättre.

En del har väl i och för sig varit bra i år också.
¤ Vi har köpt hus och jag älskar vårt lilla hus. Jag trivs så bra här.
¤ Jag och min sambo har på många sätt kommit varann mycket närmare av min endometrios och av att genomgå denna resa tillsammans.
¤ Jag har insett att det finns mycket viktigare saker här i livet än mitt jobb. Framför allt har jag insett att jag verkligen vill ha barn och jag längtar nu nästan ihjäl mig av tanken på en liten mini.

Men helst skulle jag bara vilja stryka det här året ur mitt liv. Vakna upp den första januari och inse att 2015 bara var en dröm, att inget av det egentligen hände. Att jag inte alls har endometrios, förlorat en äggledare och har ont mest hela tiden.

Till råga på allt har jag dragit på mig en förkylning och mår verkligen piss. Känns som att smärtan ökar när jag blir sjuk, som att endo inflammationen mår bra av att kroppens immunförsvar måste fokusera på annat än att bekämpa endon. Just nu ligger jag i soffan, nerbäddad och tycker synd om mig själv. Önskar att jag kunde må helt bra.

Jag har funderat på nyårslöfte. Ska jag ha något? Jag vill gärna fokusera på att äta bättre och träna eftersom jag på riktigt tror att min endo kanske skulle kunna bli lite bättre av det, att inflammationen skulle hämmas. Jag borde ju göra allt i min makt för att må bra/försöka må bättre eller i alla fall undvika att bli sämre. Men jag vill nog inte ha det som nyårslöfte, känns liksom som så mycket mer än ett nyårslöfte, det känns större kanske mer som ett livslöfte. Eller borde vara det.

Jag hoppas att 2016 blir ett år fyllt av kärlek och jag hoppas att det avslutas med att jag lyckas bli gravid. Kanske att vi förlovar oss också? :) Jag hoppas att jag börjar trivas på jobbet igen eller att jag hittar ett nytt jobb som jag trivs ännu bättre av och som innebär att jag inte behöver jobba lika mycket. Jag hoppas att jag får mer tid till att träffa och umgås med människor som jag tycker om och som ger mig energi. Jag hoppas att vi lyckas bli helt klara med renoveringen av vårt lilla hus så att det finns plats för ett litet barn här under 2017. Jag hoppas och tror att 2016 kommer bli så mycket bättre än 2015. Jag inser dock att det finns risk för även en del tråkigheter men det tänker vi inte på nu.

HEJ DÅ 2015 och GOTT NYTT 2016.

Värktabletter och julledighet

Det har varit full fart med jobb, födelsedagar och julstök. Jag har gått regelbundet till terapeuten och det känns som vi gör framsteg. Jag bryter inte längre ihop till ett vrak varje gång jag är där.

På mitt förra läkarbesök fick jag dock besked om att cystorna i äggstockarna vuxit och att det är därför jag fått ondare igen. Jag fick öka hormonerna och äter nu två p-piller varje kväll. Jag var livrädd för att humörsvängningarna skulle komma tillbaka och förstöra min jul, men nu efter dryga 2 veckor så har jag hopp om att jag inte kommer märka någon skillnad i den delen.

Jag lovade också läkaren att jag skulle äta smärtstillande regelbundet, för som jag förstod det är det värre för kroppen att gå runt att ha konstant ont (nerverna får aldrig slappna av och blir mer känsliga för smärta). Jag har därför ätit Ibuprofen och Alvedon regelbundet sen dess. Fram till igår. Tanken var att jag skulle slippa smärtgenombrott men de senaste dagarna har jag haft ont trots smärtstillande och jag kan inte låta bli att bli orolig och ledsen. Orolig för att cystorna fortsatt att växa och ledsen för att jag inte vill ha ont. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen. Jag slutade därför äta dem för att kunna känna efter om det blivit värre.

Som jag skrev lite kort i förra inlägget så har vi ju nu fått vår remiss till ivf. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Kan inte låta bli att tänka att jag aldrig kommer lyckas bli gravid. Att mina cystor i äggstockarna kommer förstöra. Att sammanväxningarna, som gjort så att livmodern är bakåtlutad, kommer göra det omöjligt för mig att bära ett barn. Sen tänker jag att jag kanske snart kommer vara gravid. Liksom tänk. Att ha ett litet barn i magen som bara är mitt och min sambos. Jag tänker på hur fantastiskt det skulle vara. Sen blir jag ledsen igen. Jag ska inte ta ut något i förskott men det känns som att det är så mycket som talar emot men ändå inte.

Jag fick också i dagarna reda på att en nära vän till mig är gravid. Hon har velat ha barn länge, så länge. Hon har genomgått ivf och flertalet missfall, men nu lyckades hon bli gravid helt spontant några år senare. Jag blev så otroligt glad och lycklig. Man får liksom aldrig ge upp kände jag. Så jag ska inte ge upp innan jag ens börjat försöka.

Jag ser nu fram emot julledighet och nyårsfirande. Jag behöver verkligen ledigheten känner jag. Är så fruktansvärt trött hela tiden. Efter nyår ska jag ta tag i allt igen. Träning, kost etc. Göra mitt bästa för att få bort smärtorna utan värktabletter. Fylla mitt liv med positiv energi. 2016 ska fanimej bli ett bättre år än 2015.

Remiss

Vi har nu fått vår remiss. Vi står nu i kö för att bli gravida. Rätt konstig känsla. Liksom ta en nummerlapp och sitt ner och vänta så ska vi se om vi kan ordna en graviditet åt dig. Otroligt tacksam är jag för att jag lever i ett land där det är möjligt och i en tid där forskningen hela tiden går framåt. Ändå en konstig känsla. Vi är ju också uppväxta med anmodningar om att "skydda er annars blir ni gravida" över våra huvuden. Det var inte alls så här jag fick lära mig att det gick till när man blir gravid. 

Hur som, vi har nu alltså vår plats i kön. Vi vet inte alls vad vi kan förvänta oss tidsmässigt för enligt min läkare så är de väldigt underbemannade på fertilitetskliniken just nu och eftersom jag har endometrios kan jag inte bli vidareremmitterad till en privatklinik utan måste få hjälp av experter på sjukhuset. Det känns tryggt att de som kommer hjälpa oss förhoppningsvis har mycket erfarenhet av sjukdomen och därför kommer kunna hjälpa till på bästa sätt. 

Jag hoppas att jag kommer vara gravid inom ett år. Det är antagligen alldeles för höga förhoppningar framförallt med tanke på att jag borde ställa in mig på att det inte kommer lyckas på första försöket, men hoppas vill jag ändå!