Ny vecka

Helgen har varit jättebra! Jag tvingade mig att komma ut ur huset för att träffa lite underbara människor. Så glad för det. Jag får inte fortsätta isolera mig. Måste träffa människor för människor gör mig glad. 

Imorgon är det måndag. Jag önskar att jag kunde känna minsta pepp till att försöka ta tag i mig själv imorgon. 

Ställde mig på vågen nyss och insåg att jag fortfarande väger 5 kg mer än jag vill, det har inte hänt något alls. Möjligen lite uppåt. 

Jag fasar för utvecklingssamtalet på jobbet, där jag vet att jag kommer få kritik (har fått reda på den korta varianten så jag vet lite vad som väntar). När jag redan är deppig klarar jag inte kritik. Eller, egentligen klarar jag nog aldrig kritik. Är verkligen sämst på det. Utvecklingssamtalet på jobbet gör att jag får ångest. Skulle helst hoppa det helt. Spelar ingen roll hur mycket bra de säger, jag kommer bara ihåg det negativa. 

Jag fasar för terapeutbesöket på torsdag, dels för att återigen missa arbetstid, dels för att jag inte vet om jag orkar prata om allt skit. 

Så nej, jag ser inte alls fram emot den kommande veckan. Inte det minsta. 

Efter depp kommer...

Nu har jag varit deppig i över en vecka. Brutit ihop totalt hos min terapeut över allt men kanske främst hur otillräcklig jag känner mig och hur ledsen jag är på min kropp som bara sviker. Hur arg jag är på mitt jobb och på mig själv. Hur besatt jag har blivit över att bli gravid och få ett barn, att ångesten och hoppet avlöser varann hela tiden och att tankarna snurrar och leker hela havet stormar i mitt huvud.

Det är skönt att få bryta ihop. Att få tycka synd om sig själv. Men inte för länge. Nu måste jag börja vända deppet, tänka positivt och se fram emot det här året. Det kan ju bli ett fantastiskt år, men det blir verkligen inte bättre än förra om jag inte försöker. Jag måste börja tänka positivt igen, bli mer som mitt gamla jag.

Kanske låter jag mig själv deppa idag och så vänder jag på det imorgon eller på måndag istället.

Jag har precis suttit och letat jobb. Det är en spännande och skrämmande tanke att söka ett nytt jobb, det liksom pirrar lite i magen när jag hittar ett jobb som jag faktiskt kan tänka mig. Jag hittade ett som jag verkligen, verkligen kände för på alla plan. Tyvärr var sista ansökningsdagen igår. Tänker att jag kanske borde se det som ett tecken, att det inte är dags än. Att jag kanske ska kämpa på nu på jobbet tills jag lyckas bli gravid och mammaledig, att det kanske känns helt annorlunda på jobbet om jag bara får ca 1 år uppehåll som mammaledig. Kanske blir det bättre då, och kanske inte. Känns det inte bättre då kan jag ju alltid söka nytt jobb då istället. Samtidigt vet jag inte hur många år jag kanske behöver vänta innan jag lyckas bli gravid, om ens någonsin. Så jag fortsätter nog kolla jobb lite nu och då framöver. Tänker att det är lite som när man letar hus på hemnet, man måste gå på ett antal visningar innan man förstår vad man verkligen vill.

De där punkterna jag lovade mig själv att hålla härom veckan har hittills inte lyckats särskilt bra (förutom att jag är rätt duktig på att hålla mig till mörk choklad och popcorn). Om jag bara kan bli frisk från den här fruktansvärda förkylningen jag dragit på mig igen så kan jag ju försöka komma igång med träningen. Kanske ska jag trots förkylningen försöka komma ut på en promenad så att jag kommer upp i 8 000 steg idag. Soffan känns dock väldigt skön just nu, kanske tar en tupplur först bara :p

Nästa vecka har jag bestämt mig för att vara frisk, glad, pigg och helst smärtfri.

Break down

Usch, när allt bara slår emot en som en käftsmäll. Alla tankar, alla rädslor, smärta, yrsel och illamående samt tårar. Nattsvart.
Bryt ihop, kom igen, bryt ihop, kom igen.

Viktuppgång

Jag ska nog inte klaga egentligen. Jag har alltid kunnat äta vad jag vill och i princip inte rört på mig alls utan att gå upp i vikt för det. Men usch vad jobbigt jag tycker att det är att jag gått upp av de dubbla p-piller jag stoppar i mig varje dag nu. Sambon är ju glad för att brösten blivit stora/större men inte ens det kan jag känna någon glädje i. Stora bröst gör mig bara att se ännu större ut och jag tycker inte det är särskilt snyggt med stora bröst heller. Det gör bara att jag ser vulgär ut i en något urringad klänning eller blus och jag känner mig inte alls bekväm med att visa klyftan på jobbet eller alls.

Ja, jag förstår att det får mig att låta som en väldigt ohärlig person. "Stackars mig som aldrig behövt gå upp i vikt och som alltid ätit allt jag velat och som nu har fått lite föra stora bröst!" Stackars mig. Men alla kan inte vara värst och jag har bara mig själv att utgå ifrån. Jag har gått upp 5 kg sen i somras. 5 kg sen jag började äta hormonerna. Jag väger nu 3 kg mer än jag sagt att jag någonsin ska väga (förutom de ggr jag förhoppningsvis lyckas bli gravid). Jag mår dåligt av det. Jag skulle nog fortfarande inte beskrivas som tjock men det handlar om min egen självbild. Det handlar också om att jag knappt kan ha mina kläder längre. Att allt sitter lite för tight och att jag måste knäppa upp byxorna när jag ätit.

Det är också den här sjuka hungern som jag känner alldeles för ofta fast jag inte äter mindre än tidigare, snarare mer. Jag känner igen hungern från när jag åt hormoner när jag var yngre. Det är en hungern som gör att magen vänder sig ut och in och ett det överväldigande illamåendet som välter över mig om jag inte genast efter första kurret stoppar något i munnen. Det är en obehaglig hunger och äter jag inte omgående blir jag obehaglig mot min omgivning. Innan hormonerna kunde jag såklart vara hungrig, men inte alls på samma nivå.

Men nu har jag försökt ta tag i detta.
- Jag får bara äta mörk choklad och popcorn såtillvida jag inte blir bjuden på gottis under helgerna för då får jag äta (däremot får jag äta mörk choklad och popcorn även under vardagar om jag vekrligen känner för det).
- Jag ska börja stå vid mitt skrivbord ca 2,5 h om dagen (med en kortare invänjnings-/ upptrappningsperiod från 1 h om dagen upp till 2,5 h). Jag läste nämligen att om man står minst 2,5 h om dagen så kan man gå ner 10 kg på ett år (källkritisk, knappast). Jag vill naturligtvis inte gå ner 10 kg för det skulle vara alldeles för mycket, men jag tänker att det kan hjälpa lite i kampen mot hormonviktökningen.
- Jag ska försöka gå minst 8 000 steg om dagen.
- Jag ska träna minst 1 ggn/vecka.

Det kanske låter som väldigt små steg men för någon som i princip ätit godis/kakor minst 5 dagar i veckan, alltid sitter som en säckpotatis framför datorn, endast kommer upp i 5 000 steg om dagen och som tränat oregelbundet i hela sitt liv så är det en början. En bra början tror jag, och jag vill inte sätta ribban allt för högt med risk för att jag då bara kommer ge upp.

Nu när jag skrivit ner det känns det mer verkligt, nu finns det ingen återvändo. Hej då 5 kg!

Kyligt

Alltså det är så fint ute. Så otroligt vackert med alla snökristaller. Det är runt -18 idag och det blir så fantastiska soluppgångar i sådan här kyla. Jag vaknade vid 8 och det var ett härligt ljus ute, ett sådant ljus det bara kan bli en kall vintermorgon. Vi har absolut inga planer idag så jag bestämde mig för att ligga kvar i sängen. Självklart somnade jag om och vaknade nu efter 10. Vilket ju inte gör något men jag har, ju närmare 30 jag kommer, börjat få ångest över att dagarna bara försvinner. Att livet försvinner. Allt går så fort. Varje dag jag inte gör något vettigt känns som att jag slösar bort.

Idag behövde jag nog ändå sovmorgon. Har varit en helvetesstressig vecka på jobbet och jag har varit hemma efter 21 varje kväll (till min sambos stora förtjusning). Och inte blir det bättre nästa vecka heller.

Endon har hållit sig någorlunda i schakt under veckan även om jag har haft känningar till och från. Har dock slutat äta konstant smärtstillande och tycker det funkar helt ok. Jag tar bara smärtstillande vid behov nu, dvs när jag känner av smärtan. Jag har väl visserligen känt av den varje dag den här veckan och tagit smärtstillande varje morgon men har inte behövt ta mer än 1 ggn/dag.

Idag vill jag tvinga sambon bygga lite på huset. Vi behöver fortfarande få på plats lite småsaker på nedervåningen innan vi helt klara på den våningen. Tanken är att vi inte får röra övervåningen innan nedervåningen är helt klar. Det behöver nog också bli lite varmare ute innan vi kan ta tag i övervåningen. Det är ett mycket större projekt så vi behöver vara ute och såga etc. men vore skönt att ta de sista listerna och trösklar m.m.  här nere så vi kan slappna av ett tag också innan vi tar nästa steg. Han är dock så himla trött hela tiden (ligger och sover bredvid mig) så kommer behöver tjata lite, och hjälpa till :p

Och så vill jag hinna med en promenad också i solen. Även fast det är så kallt känner jag att jag måste komma ut lite efter att ha suttit instängd på ett kontor hela veckan.

Vi funderar mycket på ivf-remissen. Vi har inte hört så mycket alls men hoppas på återkoppling på proverna innan slutet av januari och något sorts besked om vilken tidsperiod vi pratar om. Så mycket känslor.

Årsdag

Idag är det min endo-årsdag. Det är exakt ett år sedan jag behövde åka in på sjukhus för första gången. Det var en dag med riktiga oc, fruktansvärda smärtor. Jag började få ont redan den 6e och låg i sängen hela dagen, kunde sedan inte sova på hela natten trots maximal smärtlindring (av det som fanns hemma på den tiden, kombo av alvedon och Ipren). Jag hade ett tåg att passa, jag behövde åka och jobba. Jag kunde ju inte sjukskriva mig när jag skulle ut på klientuppdrag. Det gick ju inte, de räknade med mig. Men det fanns inga alternativ, jag kunde inte resa mig för att ens gå till toaletten. Hade aldrig tidigare känt sådan smärta. Jag var tvungen att sjukanmäla mig.

Vårdguiden sa att det antagligen var förstoppning, sa att jag skulle ta laxeringsmedel innan jag besökte läkare. Paniken som uppstod. Hur skulle jag få tag på laxeringsmedel? Och jag bajsade väl bra igår, det gjorde jag väl?

Men det blev aldrig något laxeringsmedel för mig, det blev ett akutbesök på vårdcentralen där mitt CRP (infektionsvärde) va alldeles för högt, omkring 90. Läkaren på VC trodde att det va blindtarmen och skickade snabbt iväg mig med sjuktransport till sjukhuset. Där blev det provtagningar, känn i rumpan, röntgen etc innan de kunde konstatera att jag behövde åka till gyn för att det var äggledaren som gav utslag. Fler sjuktransporter och provtagningar, fastande och morfindoser som avlöste varann. Jag var rätt matt när läkaren vid 22 på kvällen bestämde sig för att lägga in mig. Infektion i äggledaren sa de. Intravenöst antibiotika. Jag låg inne 5 dagar med intravenöst och kräkningar. Och sen mådde jag bättre, mitt CRP var tillbaka på normalt. Utskrivning med 10 dagars kur med två olika typer av antibiotika och jag mådde toppen. Min mens var ju också slut efter de 5 dagarna men det var de ingen som tänkte på då. Inte jag heller.

Ett halvår senare fick jag den rätta diagnosen. Endometrios. Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det, inte riktigt förstå hur den sjukdomen påverkar mig.

Jag har nu ett år efter första akuta symtomen en äggledare mindre, en som inte längre fungerar och en remiss till ivf. Jag äter regelbundet smärtstillande och har ont varje dag mer eller mindre. Men jag lever fortfarande mitt liv precis som jag vill, kanske med aningen mer smärtstillande ständigt i närheten. Jag går ingenstans utan alvedon, ibuprofen och citodon i fickan. Men jag kan jobba, resa, shoppa, festa, träna, äta och må bra. Det är jag tacksam för, för jag vet att inte alla med endo kan det.

Det gick alltså relativt fort för mig att få diagnos efter det att jag för första gången sökt akut hjälp. Jag tror det som hjälpte mig mest var mina höga CRP värden. De gjorde att läkarna tog mig på allvar varje gång jag sökte akut. Jag har dock förstått att höga CRP-värden inte är ett måste vid endo. Man kan ha fruktansvärt ont ändå.