Usch och fy. Jag är helt slut efter dagens besök hos terapeuten. Verkligen känslomässigt urladdad och så fruktansvärt trött. Det tar på krafterna att prata om sådant som är jobbigt.
Besöket idag var verkligen mycket jobbigare än det första. Första besöket hann vi liksom bara skrapa lite på ytan. Idag var det lite mer no mercy känsla över det hela. Jag höll på att bli arg på henne för hon var så spot on många gånger. Jag orkar knappt erkänna vissa saker för mig själv. Det är så mycket lättare att låtsas att det inte finns några problem. Sopa dem under mattan helt enkelt tills de försvinner. Det blir så extra mycket jobbigare när någon kommer och vill storstäda.
Jag startade inte alls datorn nu för att gå in och skriva här. Behöver jobba. Vet dock inte om orken finns just nu. Ögonen svider något fruktansvärt efter alla tårar också. Får kanske jobba mer imorgon istället...
Ett tag när jag satt där idag ville jag verkligen bara gå därifrån och fortsätta sticka huvudet i sanden. Varför sitta och må så dåligt när man kan fortsätta ignorera och låtsas som att allt är bra. Ibland undrar jag om det faktiskt är värt det. Att saker kanske faktiskt bara blir värre om man pratar om det och att när man erkänner att det finns ett problem så blir det bara större. Väntar man tillräckligt länge så försvinner problemet. I många fall tror jag det kan vara så och det är en filosofi jag kanske levt lite väl mycket efter, varför det nu är extra jobbigt för mig att erkänna att det här problemet inte kommer att gå över och att det därför ingenting blir bättre av att jag håller det inom mig tills jag exploderar.
Jag ser inte alls fram emot nästa besök men jag tror ändå att i slutändan så kommer det föra med sig något bra. Jag hoppas det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar