Idag skulle jag ha träffat läkaren. Jag stressade upp mig till max på vägen dit och var säker på att det skulle vara den där läkaren som inte alls respekterade mig sist och som jag mådde så dåligt av att jag grät i en timme hos terapeuten veckan efter. Allt med mitt underliv har blivit så förbaskat känsligt nuförtiden. Jag har också lite tillförskrivit hela nedre regionen till sjukvården och har svårt att känna någon sexuell lust alls nuförtiden. Hur som, det förbaskade återbesöker blev inställt eftersom de inte fick tag i läkaren. Han dök liksom aldrig upp och de ställde in därför in efter att jag väntat i över 40 min. Jag blev grät när jag gick därifrån, lättad över att jag inte behövt bli undersökt, besviken över att jag inte fick några svar eller en ny plan inför hösten, arg för att jag slösat så många dyrbara timmar på ingenting.
Just nu är det verkligen för mycket. Det är overload i hjärnan och jag vet inte hur länge till jag orkar. Det är mycket överallt och hela tiden.
Jag tror att stressen, eller synarelan, eller en kombination av de båda gjort att jag fått sömnsvårigheter. Jag har alltid haft rätt svårt för att somna, men nu är det fanimej stört omöjligt. Tankarna snurrar i flera timmar och jag ligger ofta vaken till 2 på natten fast jag gått och lagt mig helt slut vid 22-tiden. Jag har också de senaste dagarna känt av krypningar i benen (parestesier) när jag gått och lagt mig och det går liksom inte då att ligga skönt vad jag än gör. Till slut somnar jag dock men jag får inte alls så mycket sömn som jag skulle behöva. Jag är konstant tröt, hela tiden, varje dag. Vill bara sova.
Jag har 4 veckor kvar till semester. Känns som en evighet.
Allt är dock inte dåligt. Det var en fantastisk midsommarhelg. Jag fick sådana härliga sommarlovskänslor. Längtade tillbaka till den tid då man hade 10 v sommarlov. När man lekte och badade hela loven. Det skulle vara exakt vad jag behöver just nu.
måndag 27 juni 2016
torsdag 16 juni 2016
Life. Goes. On.
Det gör det. Livet går vidare. Jag blir fortfarande till och från helt knäckt när jag ser bebisar /gravidmagar men jag mår ok. Jag fokuserar på jobbet, och satan vad mycket det är just nu så det är lätt att begrava känslorna då. Men jag blir trött av att jobba så mycket och de sena kvällarna som denna, när man på väg hem från jobbet börjar tänka, ja då kommer tårarna.
Jag förlorade rätt mycket hopp på att min ägg. Jag har börjat titta på alternativ. Äggdonation. Det känns skönt att det finns alternativ. Och om det inte funkar så finns ju adoption. Jag vet inte hur länge jag orkar gräva ner mig i IVF-hålet, hur djupt jag orkar.
Det första misslyckandet tog så mycket hårdare på mig än jag hade trott. Jag förstår alla som säger att man kanske inte orkar försöka i en evighet. Det trodde jag att jag skulle göra. Försök tills det går liksom, så länge man har råd och inte blir för gammal. Nu är jag mer tveksam. Fy fan för att gå igenom upprepade misslyckade försök, att pendla mellan hopp och förtvivlan hela tiden i flera år. Jag förstår att man inte orkar och jag är imponerad av de som gör det.
Jag tror såklart att vi alla är olika och det vi går igenom är helt personligt men jag tror att man inte kan förstå hur det är förrän man själv befinner sig i samma situation. Som med så mycket annat.
Nu ställer jag in mig på att ha en härlig sommar. Inte stressa så mycket (när jobbet väl lugnat sig), inte dricka alltför mycket alkohol (men det är ju sommar och jag är inte gravid så ett antal glas vin kommer det bli, för det förtjänar jag). Jag ska träna och bara försöka må bra. Och så ska jag inte äta Ipren. Inför mitt förra försök hade jag i princip ätit ipren dagligen i över 6 månader. Det kan inte vara bra tänker jag, med tanke på att man inte får äta det när man är gravid, eller försöker bli. Så nu är det bara Alvedon hela sommaren som gäller, eventuell citodon om det krävs mot smärtorna samt en hel massa TENS. KOM IGEN NU ÄGGEN, WE CAN DO IT. Superäggen will come.
Jag kommer vara nedreglerad hela sommaren med Synarela så jag hoppas att jag ska slippa mycket av smärtorna. Det gick ju så bra när jag hade den senast. Jag är på andra dagen på min tredje vecka med synarelan nu (började ons 1 juni) och jag känner inte av den så mycket. Jag är varmare, men liksom inte i form av svettningar mer att jag liksom är konstant varmare (och nej det beror inte på vädret ;). Och sen känner jag mig aningen deppig men det kan också vara pga jobbstress och stress över det misslyckade försöket så vet inte om jag ska skylla på synarelan.
Jag ska på återbesök till kliniken veckan efter midsommar för att se att jag är bra nedreglerad och för inplanering av behandling och nytt försök till hösten. Jag hoppas innerligt att de inte har några ytterligare negativa besked.
Jag förlorade rätt mycket hopp på att min ägg. Jag har börjat titta på alternativ. Äggdonation. Det känns skönt att det finns alternativ. Och om det inte funkar så finns ju adoption. Jag vet inte hur länge jag orkar gräva ner mig i IVF-hålet, hur djupt jag orkar.
Det första misslyckandet tog så mycket hårdare på mig än jag hade trott. Jag förstår alla som säger att man kanske inte orkar försöka i en evighet. Det trodde jag att jag skulle göra. Försök tills det går liksom, så länge man har råd och inte blir för gammal. Nu är jag mer tveksam. Fy fan för att gå igenom upprepade misslyckade försök, att pendla mellan hopp och förtvivlan hela tiden i flera år. Jag förstår att man inte orkar och jag är imponerad av de som gör det.
Jag tror såklart att vi alla är olika och det vi går igenom är helt personligt men jag tror att man inte kan förstå hur det är förrän man själv befinner sig i samma situation. Som med så mycket annat.
Nu ställer jag in mig på att ha en härlig sommar. Inte stressa så mycket (när jobbet väl lugnat sig), inte dricka alltför mycket alkohol (men det är ju sommar och jag är inte gravid så ett antal glas vin kommer det bli, för det förtjänar jag). Jag ska träna och bara försöka må bra. Och så ska jag inte äta Ipren. Inför mitt förra försök hade jag i princip ätit ipren dagligen i över 6 månader. Det kan inte vara bra tänker jag, med tanke på att man inte får äta det när man är gravid, eller försöker bli. Så nu är det bara Alvedon hela sommaren som gäller, eventuell citodon om det krävs mot smärtorna samt en hel massa TENS. KOM IGEN NU ÄGGEN, WE CAN DO IT. Superäggen will come.
Jag kommer vara nedreglerad hela sommaren med Synarela så jag hoppas att jag ska slippa mycket av smärtorna. Det gick ju så bra när jag hade den senast. Jag är på andra dagen på min tredje vecka med synarelan nu (började ons 1 juni) och jag känner inte av den så mycket. Jag är varmare, men liksom inte i form av svettningar mer att jag liksom är konstant varmare (och nej det beror inte på vädret ;). Och sen känner jag mig aningen deppig men det kan också vara pga jobbstress och stress över det misslyckade försöket så vet inte om jag ska skylla på synarelan.
Jag ska på återbesök till kliniken veckan efter midsommar för att se att jag är bra nedreglerad och för inplanering av behandling och nytt försök till hösten. Jag hoppas innerligt att de inte har några ytterligare negativa besked.
torsdag 2 juni 2016
Piff och Puff
Mina fina underbara Piff och Puff. Jag kommer aldrig få träffa er, ni fanns kanske knappt men jag sörjer er mer än jag hade kunnat ana. Vetskapen om att ni faktiskt hade en chans till liv inne i mig och att vi levde tillsammans i ca 10 dagar får mig att känna så mycket värme och kärlek och nu också sån smärta och sorg.
Jag fick min mens i lördags. Jag hoppades in i det sista men till slut gick det inte att förneka. Det kunde inte vara en nidblödning, det var den där jävla mensen. Hoppet levde dock liite lite tills jag tog gravtestet i tisdagsmorse på inrådan av kliniken och då gick det inte längre att ens hoppas lite längre utan mörkret omslöt mig totalt. Jag stirrade så sjukt länge på stickan och försökte se om det gick att ana något litet streck intill det klarröda enda strecken.
Under mina 10 ruvardagar så kändes det så självklart och så naturligt att det skulle funka, att jag var född till att föda just Piff och Puff. Det var ödet som hade fört mig precis till de små embryon som nu låg i min livmoder och försökte växa sig starka.
Hela söndagen och måndagen är som ett vakuum. Jag grät så fort jag såg en barnvagn, ett barn eller en gravidmage. Jag trodde aldrig att just det skulle bli jobbigt för mig, fast att jag vet att många andra har svårt för det men jag trodde att det skulle vara lätta att skilja på deras och mitt. Men nej. Det var hemskt. Det är fortfarande jobbigt att se übergulliga små bebisar. Fan. Fan. Jag vill inte bli bitter. Det är bara mitt första försök men det kändes som att mitt hopp dog helt där ett tag. Att eftersom det inte gick nu så kommer det aldrig att gå. Det är kört att få biologiska barn. Så kändes det. Fast att jag hade intalat mig att det ju såklart inte skulle gå på första och att man ju får räkna med att försöka minst 3 ggr innan man ens har en chans. Trots den inställningen så rasade allt när det första försöket inte gick.
Nu först förstår jag att folk inte orkar försöka hur många gånger som helst. Att det verkligen är en pärs med varje misslyckat försök. Det är inte bara att skaka av sig och gå vidare, man måste sörja det barn som aldrig blev. För i mitt huvud så levde dem. I hela 10 dagar så levde vi lyckliga ever after. Vår Piff och vår Puff. Jag älskar er och jag saknar er!
Fan.
Jag fick min mens i lördags. Jag hoppades in i det sista men till slut gick det inte att förneka. Det kunde inte vara en nidblödning, det var den där jävla mensen. Hoppet levde dock liite lite tills jag tog gravtestet i tisdagsmorse på inrådan av kliniken och då gick det inte längre att ens hoppas lite längre utan mörkret omslöt mig totalt. Jag stirrade så sjukt länge på stickan och försökte se om det gick att ana något litet streck intill det klarröda enda strecken.
Under mina 10 ruvardagar så kändes det så självklart och så naturligt att det skulle funka, att jag var född till att föda just Piff och Puff. Det var ödet som hade fört mig precis till de små embryon som nu låg i min livmoder och försökte växa sig starka.
Hela söndagen och måndagen är som ett vakuum. Jag grät så fort jag såg en barnvagn, ett barn eller en gravidmage. Jag trodde aldrig att just det skulle bli jobbigt för mig, fast att jag vet att många andra har svårt för det men jag trodde att det skulle vara lätta att skilja på deras och mitt. Men nej. Det var hemskt. Det är fortfarande jobbigt att se übergulliga små bebisar. Fan. Fan. Jag vill inte bli bitter. Det är bara mitt första försök men det kändes som att mitt hopp dog helt där ett tag. Att eftersom det inte gick nu så kommer det aldrig att gå. Det är kört att få biologiska barn. Så kändes det. Fast att jag hade intalat mig att det ju såklart inte skulle gå på första och att man ju får räkna med att försöka minst 3 ggr innan man ens har en chans. Trots den inställningen så rasade allt när det första försöket inte gick.
Nu först förstår jag att folk inte orkar försöka hur många gånger som helst. Att det verkligen är en pärs med varje misslyckat försök. Det är inte bara att skaka av sig och gå vidare, man måste sörja det barn som aldrig blev. För i mitt huvud så levde dem. I hela 10 dagar så levde vi lyckliga ever after. Vår Piff och vår Puff. Jag älskar er och jag saknar er!
Fan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)