Vad händer nu?

Idag har varit en jobbig dag men nu mår jag lite bättre.

Efter att mensen kom igång på riktigt så kom jag överens med kliniken om att börja direkt på Synarelan igen, dvs nässprayen som försätter mig i klimakteriet. De ville inte låta min endometrios gå obehandlad även om vi skulle vilja ta en lite längre paus nu och eftersom jag själv sa att jag mådde bättre på Synarela än p-pillrena så blev det så. Just nu skulle jag dock helst vara utan medicin och bara få vara, leva en månad utan att tillföra kroppen massa konstigheter. Men jag får lita på läkarna när de säger att det är bättre för mig och mina chanser att bli gravid att inte låta endometriosen få en chans att blomma ut igen på allvar. Jag känner mig dock helt fullkomligt dränerad på energi.

Eftersom energin är rätt slut nu så har vi i alla fall bestämt att ta ett litet uppehåll med IVFen. Det viktigaste för mig nu är att få ett återbesök där jag vill ha svar på alla mina frågor. Jag känner att jag har en hel massa funderingar som jag liksom inte haft möjlighet att vädra med läkarna. Så det är det jag väntar på nu, en kallelse till en läkartid där jag ska få ställa mina frågor.

Min tanke är sen att jag ska träna, äta bra, gå härliga promenader i höstvädret. Jag tänker också prova akupunktur. Jag vet att det är många som inte tror på att det hjälper, i alla fall inte hjälper mot ofrivillig barnlöshet och det är mycket möjligt att det inte gör. Jag tänker dock att det inte kan skada att testa och jag tror att det kan göra gott för mig på alla möjliga sätt och inte minst för endometriosen. Så om det hjälper endon och min kropp i stort så borde det indirekt hjälpa mot den ofrivillig barnlösheten.

En ytterligare anledning till återbesöket hos läkaren och till att testa akupunktur är att jag känner att jag måste göra något annorlunda inför vårt tredje och sista landstingsfinansierade försök. Jag hoppas på att få läkaren att göra någon liten ändring i behandlingen. Jag måste känna att jag vågar tro på att nästa gång blir det skillnad. För varför skulle det gå om jag gör exakt samma sak igen när det inte gjorde det de två första gångerna? Min hjärna är alldeles för logisk. Sen är ju inte alltid ofrivillig barnlöshet och graviditeter helt logiska.

Sen känner jag att jag vid tredje försöket ska försöka att inte vara alltför stressad. Eftersom jag ska byta jobb nu tänker jag att det är bäst att avvakta lite tills jag kommit in i det lite mer.

Även om jag känner att jag vill vänta lite nu så får jag också panik på att jag låter tiden springa iväg. Planen var ända från början att vara gravid innan 30 och jag fyller 30 nu i vinter. Det gör mig stressad i sig. Så jag vill inte att det ska gå alltför lång tid. Eventuellt vill jag göra nästa försök i december, vilket skulle ge mig bara ca 1 månad på nya jobbet och bara ca 2 månader till att testa akupunktur och komma i form å allt det där. puh blir ju stressad av den tanken också. Vi får helt enkelt se hur det artar sig med allt och hur det känns. Det känns dock skönt att veta att vi bestämt oss för åtminstone 3 privata försök också så på det sättet är vi ju inte ens halvvägs i våra försök. Jag måste bara ladda upp mig själv med massa positiv energi så att jag orkar.

Vill också ge min älskade man så himla mycket credd. Han ger mig så otroligt mycket stöd och kärlek i allt det här. På ett sätt så tycker jag verkligen att det här trista för oss närmre varann och jag känner att jag älskar honom så otroligt mycket. Jag önskar bara att jag kunde ge honom det där barnet som jag vet att han så innerligt vill ha <3

Inte bara tårar

det känns så jävla pissigt att man ska få ett misslyckat försök och inte bara det att det är psykiskt skitjobbigt, det innebär så mycket fysisk smärta också. Det är inte akuta smärtor som det kan va när det är som värst men det är bedövande smärta. En smärta som gör att man inte får kraft till något annat än att ligga hemma och tänka. Skitjobbigt är var det är.

Tårar

Blödningen kom. Neg gravtestet imorse. Ringde kliniken = inget av äggen klara sig till frys. 

Tårarna. Jag får inte kontroll på dem, de bara rinner och jag är snart på jobbet. Vet inte hur jag ska orka idag. 

11e ruvardagen

jag känner efter hela tiden. Liksom har jag inte lite mensvärk-känningar? Mår jag inte liiite illa nu? Ömmar inte brösten en aning ändå? Men när jag liksom verkligen känner efter så känner jag ingenting. Absolut ingenting. Ingen mensvärk - djävligt positivt. Men inga gravidsymptom heller.
Eftersom jag inte fick mens igår så har jag hela dagen idag förberett mig för en graviditet, vilken känns så farligt för jag kommer bara bli så sjukt besviken när den/om den kommer. Samtidigt känner jag att det ändå borde räknas som en liiten framgång att jag inte fick mens på dag 10 utan kanske sen istället på dag 14 eller 15 - att det liksom kan betyda att embryona till viss del fortsatta att växa sig större än sist. Ett steg i rätt riktning tänker jag. Så varje dag utan mens ser jag nu som en framgång!
Men idag har jag iaf planerat för att bli gravid, målat upp mitt samtal med min nya chef (har ju gått och bytt jobb mitt i allt det här!!) och panikar lite över den dåliga tajmingen med att bli gravid det första man gör på nya jobbet. Det är ju SÅKLARTdet jag hela tiden hoppas på och jag liksom försöker lova mig själv att inte känna mig dålig om det skulle bli så för det vore det absolut mest fantastiska!! Men en liten del av mig kan inte låta bli att känna en viss stress över det.

Sen kommer jag ner på jorden igen och inser att jag eventuellt är långt ifrån gravid just nu... Och det enda jag kan göra är att vänta och se.

10 dagar

Vid förra försöket fick jag mens på ruvardag 10. Det är idag. Jag har gått på toa oändligt många ggr idag för att kolla om mensen kommit. Men varje gång har det bara varit gegga från lutinus-tabletterna. För varje gång jag gått på toa så känner jag hur mitt hopp ökar. Jag känner mig samtidigt larvig för huur exakt är mensen, den kan minst lika gärna komma imorgon istället men åh vad jag fått upp hoppet nu och hur förkrossad jag kommer bli nu om jag vaknar med bruna flytningar imorgon. Jag försöker känna efter om mensvärken är på g och ibland tror jag det men sen går det över. Blir snart tokig. På lördag är det testdag. På LÖRDAG? Då kan jag ju inte ens ringa kliniken om det är negativt och fråga hur det gick med embryona de skulle försöka frysa. Det vill säga det är ju bara av högsta intresse om provet blir negativt, blir det positivt kan jag ju lite strunta där och då om det blev ngt nedfryst. Men åh vad jag skulle känns mig tryggare om jag visste att något av den klarat sig.
Framförallt hoppas jag på humle och dumle i magen <3 kämpa på där inne om ni fortfarande är kvar! Jag vill ju så gärna träffa er!

Update - ruvardag 4

Känner inget alls. INGET ALLS. Eller alltså känner mig precs som vanligt förutom att dte rinner vit gegga ut i trosorna hela tiden pga av LUTINUS tabletterna jag måste ta.

Vårt embryo fick ju bara 8% nu eller alltså det första, eftersom vi sen ändå satte in två så vet jag inte riktigt vilken procentsats det gjorde så att vi hamnade på - något bättre såklart. 8% är så otroligt lite i mina ögon. Jag har googlat och det är ju lyckliga människor som säger att de hade dålig kvalitet på sina embryon och som ändå blev ett barn till slut. Men jag vågar inte hoppas och jag kan inte riktigt göra det heller. Inget har förändrats sedan förra gången, behandlingen är ju helt likadan så varför skulle det fungera nu? Så känner jag.

Ok, den enda skillnaden - och som också är positiv är att nu fick jag ut 5 ägg (4 förra gången) och 4 blev befruktade (två förra gången) så nu har vi faktiskt också två stycken embryon som kanske förhoppningsvis klarade sig till frysen idag. OCH VARFÖR FÅR JAG INTE REDA PÅ DET FÖRRÄN OM 2 VECKOR?? Suck. funderar på att ringa och fråga dem ändå. För om de klarade sig så kommer jag ändå våga hoppas. Om båda dog så känns det som att det är kört. - kanske också därför de inte vill säga ngt förrän man vet om insättningen lyckades eller inte för att det inte ska påverka psyket för mycket under pågående försök?! Men om jag visste att något klarat sig till frysen så skulle jag våga hoppas på att de också klarar sig inne i mig, kanske till och med så mycket att det blir ett plus nästa lördag den 25e. Har inte heller tänkt på att jag fick testdag på en lördag, känns lite konstigt men ändå skönt - om jag nu kommer så långt. Sist fick jag bara ruva 10 dagar innan mensen kom.

Nu ska jag äta kebab och fortsätta "leva som vanligt" fast ingenting alls är som vanligt.

Ägglossningscysta och punktering av cysta

I måndags var jag tillbaka på kontroll. Ny läkare. Igen. Börjar bli innerligt trött på att alltid få träffa nya läkare och om/när jag behöver göra ett nytt försök så kommer jag insistera på att de ska försöka ge mig lite kontinuitet i läkarkontakten. Känns inte som behandlingen blir optimal när det är nya läkare som bedömer en varje gång och som knappt inte hunnit läsa ens journal. Och jag säger inte det här för att jag är bitter på de läkare jag träffar. Alla, eller åtminstone nästan alla, är supertrevliga och säkert väldigt kompetenta men jag tror att det skulle bli ett mycket bättre samarbete och resultat om man fick träffa en och samma läkare varje gång.

Hur som, jag var alltså där i måndags. Fortfarande bara 3 äggblåsor syntes under undersökningen men nu var de tillräckligt stora i alla fall. Däremot trodde läkaren att jag hade utvecklat en ägglossningscysta. Vilket innebar att något ägg lyckats smita fast det inte borde gjort det (eftersom Synarelan ska motverka ägglossning). Läkaren förklarade då att vi skulle planera in ägguttag på onsdagen precis som vanligt men att jag med stor sannolikhet inte kunde vänta mig en insättning. Jag skulle istället hoppas på att äggen utvecklade sig tillräckligt för att kunna frysas ned och tinas upp för en insättning lite senare under hösten. Detta eftersom det är långt ifrån optimalt att sätta in ett embryo om jag haft en ägglossning.

Jag blev såklart väldigt ledsen. Inte för att jag kanske egentligen inte kan vänta ca 2 månader (först blöda ut det jag måste nu och sedan få en vanlig mens innan man försöker sätta in det eventuellt upptinade embryot under en naturlig cykel), utan mest för att jag hade minimala förhoppningar om att mina stackars 3 ägg skulle klara nedfrysning och upptining. Så jag kände bara jahapp då var det bara att vänta 2 månader och sen börja nedregleras och göra om samma sak igen.

Men ja i onsdags var vi i alla fall och gjorde äggplocket. Jag var livrädd innan eftersom jag hade så fruktansvärt ont förra gången under äggplocket. Jag fick därför mer smärtlindring denna gång och också lugnande mycket tidigare (eftersom jag förklarade att jag också har vaginism som säkert var boven i dramat den första gången). Det gjorde mig lugnare för själva ingreppet men samtidigt började jag fokusera på rädslan att vi inte skulle få ut några ägg. Vi fick dock det glädjande beskedet att vi visst skulle göra en färsk insättning, förutsatt att vi fick befruktade ägg nu som utvecklade sig fint. Lite småförvirrad fortfarande över det där då jag inte känner att jag fick klara besked om den där ägglossningscystan men men glad var jag i alla fall.

Det var samma läkare som tog ut dem sist, inte för att han kom ihåg mig oss, men han är åtminstone väldigt erfaren så det kändes tryggt. Uttaget gick betydligt mer smärtfritt än första gången, åtminstone till en början. I slutet punkterade de dock en cysta och efter det fick jag vansinnigt ont. Flashbacks från alla endometrios smärtor när de varit riktigt illa. Så fick snabbt mer morfin och även någon sorts smärtstillande som de stoppade upp analt. Jag hade så ont att jag knappt kunde andas normal på flera minuter men till slut kickade smärtlindringen in och jag kunde börja andas igen även om det fortfarande gjorde väldigt ont.

Punkteringen av cystan innebar att infektionsrisken ökade markant och de proppade i mig två doser antibiotika, en mot "syre-bakterier" och en mot "icke-syre-bakterier". Eftersom jag tidigare varit tvungen att äta väldigt mycket antibiotika (innan läkarna fattade att det var endometrios jag hade och som gjorde mig dålig) så blev jag genast orolig över illamåendet som brukade följa antibiotikan. Det gick dock bra och jag kände mig efter ett tag redo att åka hemåt. Vi åt hamburgare på vägen hem och jag kände mig rätt bakis av all morfin men ändå rätt ok. Blev däremot tröttare och tröttare och väl hemma så stupade jag i säng och somnade bums.

Vaknade upp någon timme senare och mådde katastrof illa. Var helt hundra på att jag skulle kräkas. Ville kräkas så att jag skulle kunna må bättre, men icke. Istället satt jag kallsvettandes vid toaletten i minst 30 minuter innan jag istället la mig kallsvettandes i sängen. Det var några hemska timmar där ett tag. Där och då ville jag bara ge upp. Den hemska järnsmaken av antibiotikan som jag så väl kände igen från alla tidigare kurer gjorde mig helt förtvivlad och jag kände bara - jag orkar inte. Snälla ingen infektion, jag orkar inte antibiotika mer. Och peppar peppar så slapp jag nog infektion och därmed mer antibiotika. Åtminstone denna gång, puh.

Men äggplocket var värt mödan. Av de 3 äggblåsor de sett på kontrollerna lyckades de ändå få ut 5 ägg. 5 hela små fantastiska ägg! (det måste ju ha betytt att det va 5 äggblåsor, kanske någon gömde sig bakom cystan de punkterade) Det va bättre än jag vågat hoppas på, 5 istället för 3 kan ju bara vara positivt!

Jag hade fortsatt ont hela kvällen och även torsdagen och under hela morgonen på fredagen. Åt Citodon och det hjälpte lite men långt ifrån helt. Kände mig orolig över insättningen som planerats till fredag eftermiddag. Kände att förutsättningarna för en insättning kanske inte var superbra om jag hade så här ont. Man vill ju liksom att embryona ska få all energi från en och inte behöva dela med sig till det onda. Jag hoppades ju också såklart på att det ens skulle finnas några embryon att sätta in, att något av de 5 äggen blivit befruktade och utvecklat sig till ett guldägg.

Vi kom stressade till kliniken lite efter utsatt tid pga strul med trafiken men jag kände ändå ett lugn. Vi fick byta om och sen direkt in i rummet för insättningen. Det var nu läkaren som jag träffat på måndagen, hon som sett ägglossningscystan (eller va det nu var för någon cysta), som skulle hjälpa oss med insättningen. Hon berättade att 4 av de 5 äggen blivit befruktade och att spermierna klarat att befrukta dem utan hjälp. De hade också valt ut ett för att återföra. Min sambo ifrågasatte varför man inte skulle sätta in 2 denna gång också och om det var bättre kvalitet på detta ägg än tidigare. Hon blev lite ställd, tittade i datorn och sa sen att det nog var bäst att sätta tillbaka två även denna gång. Inget av äggen hade fått särskild bra poäng när de bedömde dem och de ägget de valt ut gav oss endast en chans på 8% så det skulle absolut vara bäst att satsa på återföring av två ägg istället.

8% kändes som ett slag i magen. Det är ju minimalt. 8 av 100... men det är ju bättre än 0. Hon sa också att det finns de som lyckats med sämre ägg och att de inte skulle sätta in något om det inte trodde att det fanns en chans. Så ja, nu ligger jag här i sängen men två nya så fantastiska små embryon i mig och hoppas. Hoppas så innerligt att åtminstone ett av dem ska fästa och bli vårt alldeles egna barn. Jag riktigt älskar tanken på att de är där inne med mig. Våra fina fina älskade små embryon. Heja er! Heja oss!

Nu börjar väntan, förväntansfull men också hemsk. Förra gången fick jag mensen efter 10 dagar. Varje dag jag kan få utöver 10 dagar kommer kännas som en vinst och ett steg närmre det önskade efterlängtade plusset.

Missad spruta och äggblåsor

Ångesten. När jag inser kl 22.30 att jag missat att gå på Apoteket för att ta ut mer Puregon. Jag förstår verkligen varför de rekommenderar en att ta ut allt på samma gång (för min del gick det inte för fanns inte i lager). Så nu satt jag där och bara hade typ 75 enheter kvar i ampullen för Puregonen. Liksom noooooo. Min sambo blev skit sur och sa att jag förstört allt, men jag höll mig lugn och googlade. Tack google och tack alla som skriver av sig på internet. Jag insåg att ok, visst det va inte superbra att jag inte ens skulle få i mig en tredjedel av puregon-dosen men det behövde inte betyda att allt va förstört. Jag hade ju fortfarande tillräckligt med Menopur att ta så ja det fick helt enkelt bli så att jag endast tog 75 av puregon (istället för 300) och 150 av Menopur och hoppas på det bästa.

Morgonen efter skulle jag ändå till sjukhuset för kontroll av äggblåsorna. Berättade såklart för läkaren och hon tyckte visserligen /självklart att det inte var så bra att jag missat detta men hon tyckte inte att jag behövde kompensera för det på något sätt och verkade inte alltför orolig.

Undersökningen gick bra, eller alltså bra och bra. Hon hittade bara 3 äggblåsor - det är tydligen så himla svårt att se äggblåsorna på mig eftersom jag har endometriosen och cystor i äggstockarna. De hon såg var också bara ca 10 mm och man vill tydligen att de ska vara ca 18 när man plockar dem. Och ok det kanske inte alls är mm vi pratar om, säkert inte (!) men 10 något mått iaf. Så det var bara att fortsätta med sprutorna och komma tillbaka för ny kontroll. De tog ett blodprov också för att se at östrogennivån såg ut som den skulle, och det gjorde den.

Hon undrade också inför undersökningen varför man satt in 2 ägg vid förra insättningen medan hon under undersökningen konstaterade att det var nog bra att sätta in 2 ägg igen för att öka möjligheten. Man blir ju liksom lite orolig då. Varför tycker dem att jag behöver det?? Endon såklart. Jävla endo.

Så nu sitter jag här hemma och tänker på allt. På måndag ska jag dit igen för att kolla äggväxten. Varför såg hon bara tre den här gången? Jag hade ju 6 förra gången även om vi bara fick ut 4 ägg... hm. Kan såklart vara, som hon sa, att dom inte syns än och att de syns bättre när de blir större.

Jag vill bara gråta. Jag har lite gett upp redan att det kommer gå den här gången och det känns farligt. Jag kan inte ge upp för jag tror mycket på det psykologiska, att det påverkar. Så jag måste fortsätta hoppas. Hoppas med risken för att bli lika heartbroken som sist om inte mer.