Ivf 2 ongoing

Det känns läskigt, jobbigt och pirrigt att vara igång igen. Fick en meltdown på jobbet idag som resulterade i att jag berättade för några på jobbet att vi är mitt uppe i ett försök. Puh det är ingen lek just nu mitt liv men jag kämpar på och vet att många har det så mycket värre.

Men ja nu är vi igång. Började med sprutorna för 6 dagar sedan. 150 ml menopur och 300 ml Puregon varje kväll (och ett sprut Synarela morgon och kväll). Ska på ultraljud på onsdag och vågar liksom inte hoppas på fler äggblåsor än sist, knappt så jag vågar hoppas på en endast liten blåsa faktiskt. Sist blev det 4 ägg... Jag har också redan lite halvt som halvt panik över ägguttaget eftersom det gjorde så fruktansvärt ont. Men vad gör man inte för en eventuell liten bebbe.

Jag har funderat en del på doseringen på sistone. Varför jag får "max-dos", och är det ens är max-dos eller har jag bara fått för mig det? Vad har man grundat det beslutet på? Jag har också funderat på varför man inte ändrade något alls inför det här försöket (vilket får mig lite mindre hoppfull)? Jag ska försöka komma ihåg att fråga allt på onsdag. Känner jag mig själv vågar jag dock typ fråga en fråga innan jag känner mig jobbig. Varför är jag så rädd för att vara till besvär?

Det har för övrigt hänt en del på sistone, bl.a. har jag sagt upp mig. Liksom jag har sagt upp mig. Känns fortfarande så sjukt.

Som en kollega sa till mig idag; jag gör det ju inte lätt för mig. Det är sällan en förändring kommer ensam, eller? Jag hoppas på det i alla fall.

Nu är det dags igen

På onsdag börjar jag med sprutorna. Nytt försökefter en sommar med Synarela-sprayen. Klimakteriet har inte varit så farligt även om smärtan kommit tillbaka till viss del vilket gjort mig väldigt rädd. Jag är också sedan ett par veckor väldigt nedstämd , på gränsen till deprimerad i alla fall till viss del. Jag har svårt att sova för tankarna snurrar. Jag är matt och vill ingenting, ser inte fram emot något alls. Jag hoppas att det vänder när jag börjar med sprutorna.