Det blev ingen lång paus. Vi är igång igen. Det kändes rätt att ha gjort alla våra landstingsförsök under 2016 och sen liksom starta med något nytt för 2017 om det här sista inte skulle gå vägen.
Jag var på ultraljud härom veckan och fick sådant hopp. Äntligen såg de fler blåsor. Hela 10 st från tidigare maximalt 5 el 6 st. Det kändes som alt jag gjort sedan förra försöket verkligen hade betalat sig.
Akupunkturen, den glutenfria månaden, stressat mindre, inte haft mobilen i fickorna vid äggstockarna och att inte berätta för någon samt att ta sprayen med exakt 12 h mellanrum varje dag samt att jag tog sprutorna på exakt samma klockslag varje dag. Jag var så otroligt lycklig efter ultraljudet och fick liksom känslan av att ja nu går det nog.
Men så igår, äggplocket. Jag ska inte ljuga, den goda känslan från ultraljudet försvann nästan helt. Av de 10 blåsorna fick vi ändå ut endast 5 ägg för de andra blåsorna var tomma. 5 ägg är ju inte fy skam men det är precis lika många som de andra gångerna så helt plötsligt kändes det som att vi hade samma gamla dåliga odds igen.
Liksom förra gången så var de tvungna att gå igenom min endometrioscysta för att komma åt blåsorna så det blev ju lite jobbigt även denna gång i den delen men inte riktigt lika illa som förra gången vilket jag är väldigt tacksam för.
Nu får vi helt enkelt se imorgon när vi åker tillbaka för att förhoppningsvis sätta in ett eller två av de befruktade äggen. Jag kan bara hoppas på att åtminstone ett är ett riktigt guldägg som resulterar i ett efterlängtat barn <3 och det räcker ju faktiskt med att ett endaste litet ägg av de 5 vi fick ut är starkt nog, så kom igen nu äggen jag hejar och tror på er!!!
torsdag 15 december 2016
måndag 7 november 2016
Tredje gången gillt?
Jaha, då va det bestämt. Vi kör tredje försöker i december. Känns så läskigt. Om man inte försöker så misslyckas man inte heller. Så känns det. Så länge jag inte försöker så kan jag fortfarande tro och hoppas att det är tredje gången gillt.
söndag 23 oktober 2016
Update - tiden mellan försöken
Tiden mellan försöken är liksom lite overklig. Framförallt nu. Allt kretsar på något sätt kring de där jävla försöken. Jag har det alltid i bakhuvudet. Vrider och vänder på det mesta jag gör för att analysera om det kommer göra någon skillnad för försöket.
Vi har inte bestämt när nästa försök blir. På ett sätt vill jag bara köra nu på en gång och på ett annat vill jag avvakta lite. Ge mig själv den där tiden jag tror att jag behöver för att orka med nästa försök mentalt och fysiskt. Men samtidigt är jag ju redan nedreglerad och sprayen gör sitt för humöret. Jag har ingen energi och vill mest ligga hemma och sova. Visst, det kan också bero på att det blivit väldigt mörkt och trist ute men det är lättare att skylla på hormonerna.
Jag vet att jag skrev i förra inlägget att jag kommit igång med träningen igen, och jo hm det gick ju sådär för mig att hålla i. Jag ska dock se till gå och skaffa ett gymkort i veckan för nu är det alldeles för lätt att skylla på att det är mörkt ute och att man därför inte vill ge sig ut och springa eller promenera. Så gymkort it is.
Jag gick också till akupunktören och det var speciellt. Jag kommer ge det åtminstone en eller två ggr till men jag tror inte jag kommer göra det till en vana. Jag valde ju inte heller den billigaste akupunktören så det svider rätt rejält i plånboken varje gång jag går dit. Men det var insiktsfullt och det var mer än akupunktur, det var ett givande samtal också. Han fick mig också att lova att utesluta gluten i 30 dagar. Idag har jag därför varit utan gluten i en hel vecka (med lite fusk i tisdags då jag råkade få i mig couscous). Det är faktiskt rätt lätt att utesluta gluten och det har gett mig lite motivation till att laga lite rolig mat också och att ha med matlåda till jobbet vilket ju är bra :) 30 dagar ska jag nog klara av hoppas jag. Däremot har jag inte uteslutit socker vilket han också tyckte att jag skulle göra. Men jag känner liksom lite att det räcker med att utesluta en sak i taget, blir för tufft annars. Nu utesluter jag gluten och efter det får jag försöka utesluta socker ett tag. Blir ju svårt att utesluta socker under julhelgerna men jag kanske kan köra det under november månad. Men det blir ju dock såå mycket svårare för jag är helt hooked på socker. Kanske desto större anledning att utesluta det dåra...
Att utesluta gluten är ändå lättare än jag tänkt mig. Det finns bra substitut för pasta och det finns också numer även mycket bakverk och bröd som är glutenfria och faktiskt väldigt goda. Såklart försöker jag tänka på att inte äta så mycket bakverk och jag försöker tänka på att inte äta så mycket socker men oj vad suget efter bröd och pasta är jobbigt när man liksom inte får äta det. Man blir lite besatt av tanken. Och då är det ändå skönt att man kan äta bönpasta och en glutenfri muffins :)
Vi har också hunnit med ett återbesök på kliniken. Det var tufft. Vi fick några tydliga svar som vi, eller i alla fall jag behövde få. Bland annat bekräftade de att de inte tror alls på att vi skulle kunna bli gravida på egen hand och att det är bäst för mig att fortsätta vara nedreglerad fram tills vi vill göra nästa försök. Helst skulle jag vilja vara obehandlad och försöka själv. Jag har liksom fått för mig att min kropp skulle klara det bäst själv. Men det tror inte läkarna och till viss del får jag ändå försöka inse att min enda (sammanvuxna) äggledare inte skulle klara det. Däremot tror jag ändå att ägget skulle bli bättre om min kropp fick vila lite från hormonbehandlingarna. Inför nästa 3e försöket så gör jag som läkarna vill. Jag fortsätter vara nedreglerad och vi kör på samma behandling etc. MEN om det inte fungerar så tänker jag gå obehandlad inför försök 4. Jag vill låta kroppen vila några veckor och ha en mens naturligt.
Nu får vi ju hoppas att försök 3 fungerar så att jag inte behöver försök 4! Men tyvärr ändå lätt att tankarna går vidare till nästa försök redan nu...
Klockan är nu 18.45 och jag är på riktigt heelt slut. Vi har knappt gjort något idag men kroppen skriker efter sömn trots att jag sov typ 10 h natten till idag och natten dessförinnan. Måste hålla ut några timmar till innan jag går och lägger mig annars blir sambon så ledsen för att han måste sitta uppe helt själv.
Nya jobbet är super so far. Riktigt härligt känns det med lite nytt! Nya möjligheter och nya bekantskaper men också nya höga krav och utmaningar. Jag behöver all energi jag kan få.
Vi har inte bestämt när nästa försök blir. På ett sätt vill jag bara köra nu på en gång och på ett annat vill jag avvakta lite. Ge mig själv den där tiden jag tror att jag behöver för att orka med nästa försök mentalt och fysiskt. Men samtidigt är jag ju redan nedreglerad och sprayen gör sitt för humöret. Jag har ingen energi och vill mest ligga hemma och sova. Visst, det kan också bero på att det blivit väldigt mörkt och trist ute men det är lättare att skylla på hormonerna.
Jag vet att jag skrev i förra inlägget att jag kommit igång med träningen igen, och jo hm det gick ju sådär för mig att hålla i. Jag ska dock se till gå och skaffa ett gymkort i veckan för nu är det alldeles för lätt att skylla på att det är mörkt ute och att man därför inte vill ge sig ut och springa eller promenera. Så gymkort it is.
Jag gick också till akupunktören och det var speciellt. Jag kommer ge det åtminstone en eller två ggr till men jag tror inte jag kommer göra det till en vana. Jag valde ju inte heller den billigaste akupunktören så det svider rätt rejält i plånboken varje gång jag går dit. Men det var insiktsfullt och det var mer än akupunktur, det var ett givande samtal också. Han fick mig också att lova att utesluta gluten i 30 dagar. Idag har jag därför varit utan gluten i en hel vecka (med lite fusk i tisdags då jag råkade få i mig couscous). Det är faktiskt rätt lätt att utesluta gluten och det har gett mig lite motivation till att laga lite rolig mat också och att ha med matlåda till jobbet vilket ju är bra :) 30 dagar ska jag nog klara av hoppas jag. Däremot har jag inte uteslutit socker vilket han också tyckte att jag skulle göra. Men jag känner liksom lite att det räcker med att utesluta en sak i taget, blir för tufft annars. Nu utesluter jag gluten och efter det får jag försöka utesluta socker ett tag. Blir ju svårt att utesluta socker under julhelgerna men jag kanske kan köra det under november månad. Men det blir ju dock såå mycket svårare för jag är helt hooked på socker. Kanske desto större anledning att utesluta det dåra...
Att utesluta gluten är ändå lättare än jag tänkt mig. Det finns bra substitut för pasta och det finns också numer även mycket bakverk och bröd som är glutenfria och faktiskt väldigt goda. Såklart försöker jag tänka på att inte äta så mycket bakverk och jag försöker tänka på att inte äta så mycket socker men oj vad suget efter bröd och pasta är jobbigt när man liksom inte får äta det. Man blir lite besatt av tanken. Och då är det ändå skönt att man kan äta bönpasta och en glutenfri muffins :)
Vi har också hunnit med ett återbesök på kliniken. Det var tufft. Vi fick några tydliga svar som vi, eller i alla fall jag behövde få. Bland annat bekräftade de att de inte tror alls på att vi skulle kunna bli gravida på egen hand och att det är bäst för mig att fortsätta vara nedreglerad fram tills vi vill göra nästa försök. Helst skulle jag vilja vara obehandlad och försöka själv. Jag har liksom fått för mig att min kropp skulle klara det bäst själv. Men det tror inte läkarna och till viss del får jag ändå försöka inse att min enda (sammanvuxna) äggledare inte skulle klara det. Däremot tror jag ändå att ägget skulle bli bättre om min kropp fick vila lite från hormonbehandlingarna. Inför nästa 3e försöket så gör jag som läkarna vill. Jag fortsätter vara nedreglerad och vi kör på samma behandling etc. MEN om det inte fungerar så tänker jag gå obehandlad inför försök 4. Jag vill låta kroppen vila några veckor och ha en mens naturligt.
Nu får vi ju hoppas att försök 3 fungerar så att jag inte behöver försök 4! Men tyvärr ändå lätt att tankarna går vidare till nästa försök redan nu...
Klockan är nu 18.45 och jag är på riktigt heelt slut. Vi har knappt gjort något idag men kroppen skriker efter sömn trots att jag sov typ 10 h natten till idag och natten dessförinnan. Måste hålla ut några timmar till innan jag går och lägger mig annars blir sambon så ledsen för att han måste sitta uppe helt själv.
Nya jobbet är super so far. Riktigt härligt känns det med lite nytt! Nya möjligheter och nya bekantskaper men också nya höga krav och utmaningar. Jag behöver all energi jag kan få.
torsdag 6 oktober 2016
Leva livet
Alltså det är sjukt hur de här moderskänslorna jag får av ruvning nästan tar över mig. Jag har ju typ sagt att jag aldrig ska skaffa husdjur och nu har jag helt plötsligt, efter den då misslyckade ruvningen, blivit besatt av att skaffa hund istället. Chocken på den hos min sambo haha. Men det blir ingen hund, inte än på länge iaf. Men tanken gör att jag kan fokusera på annat. Jag kollar upp hur mycket det kostar, läser på om de olika raserna, kollar vilka kennels som har de valpar jag är intresserade av och hur mycket det kostar med hunddagis. Det är skönt att fokusera på annat helt enkelt.
Jag har också kommit igång lite med träningen och det känns sååå bra. Sen mensen och den vidriga endosmärtan började gå över i slutet på förra veckan har jag hunnit träna 4 ggr. Det är typ rekord för mig att träna 4 ggr på en och samma vecka :) Och jag är så pepp.
Jag har bokat akupunktur nu också till nästa vecka vilket känns lite läskigt men ändå så bra. Jag gör verkligen det jag kan nu för att få kroppen i balans innan nästa försök. (Kanske skulle kunna börja äta lite bättre också men en sak i taget.)
Ska också se till att boka in massage snart. Tror jag behöver det. Fokus är balans på alla håll och även om jag kommit igång så är det långt kvar innan jag känner mig i balans igen. Men som sagt, en sak i taget.
Vi pratar också om resor, resor i massor. Att jag liksom skaffat nytt jobb gör kanske att det inte är optimalt att vara ute och resa var och varannan vecka men det är ändå härligt att drömma och så får vi se vad det blir av det hela i slutändan.
I helgen är det bröllop och då ska jag dricka massvis av champagne och må strålande.
Heja livet!
Jag har också kommit igång lite med träningen och det känns sååå bra. Sen mensen och den vidriga endosmärtan började gå över i slutet på förra veckan har jag hunnit träna 4 ggr. Det är typ rekord för mig att träna 4 ggr på en och samma vecka :) Och jag är så pepp.
Jag har bokat akupunktur nu också till nästa vecka vilket känns lite läskigt men ändå så bra. Jag gör verkligen det jag kan nu för att få kroppen i balans innan nästa försök. (Kanske skulle kunna börja äta lite bättre också men en sak i taget.)
Ska också se till att boka in massage snart. Tror jag behöver det. Fokus är balans på alla håll och även om jag kommit igång så är det långt kvar innan jag känner mig i balans igen. Men som sagt, en sak i taget.
Vi pratar också om resor, resor i massor. Att jag liksom skaffat nytt jobb gör kanske att det inte är optimalt att vara ute och resa var och varannan vecka men det är ändå härligt att drömma och så får vi se vad det blir av det hela i slutändan.
I helgen är det bröllop och då ska jag dricka massvis av champagne och må strålande.
Heja livet!
lördag 24 september 2016
Vad händer nu?
Idag har varit en jobbig dag men nu mår jag lite bättre.
Efter att mensen kom igång på riktigt så kom jag överens med kliniken om att börja direkt på Synarelan igen, dvs nässprayen som försätter mig i klimakteriet. De ville inte låta min endometrios gå obehandlad även om vi skulle vilja ta en lite längre paus nu och eftersom jag själv sa att jag mådde bättre på Synarela än p-pillrena så blev det så. Just nu skulle jag dock helst vara utan medicin och bara få vara, leva en månad utan att tillföra kroppen massa konstigheter. Men jag får lita på läkarna när de säger att det är bättre för mig och mina chanser att bli gravid att inte låta endometriosen få en chans att blomma ut igen på allvar. Jag känner mig dock helt fullkomligt dränerad på energi.
Eftersom energin är rätt slut nu så har vi i alla fall bestämt att ta ett litet uppehåll med IVFen. Det viktigaste för mig nu är att få ett återbesök där jag vill ha svar på alla mina frågor. Jag känner att jag har en hel massa funderingar som jag liksom inte haft möjlighet att vädra med läkarna. Så det är det jag väntar på nu, en kallelse till en läkartid där jag ska få ställa mina frågor.
Min tanke är sen att jag ska träna, äta bra, gå härliga promenader i höstvädret. Jag tänker också prova akupunktur. Jag vet att det är många som inte tror på att det hjälper, i alla fall inte hjälper mot ofrivillig barnlöshet och det är mycket möjligt att det inte gör. Jag tänker dock att det inte kan skada att testa och jag tror att det kan göra gott för mig på alla möjliga sätt och inte minst för endometriosen. Så om det hjälper endon och min kropp i stort så borde det indirekt hjälpa mot den ofrivillig barnlösheten.
En ytterligare anledning till återbesöket hos läkaren och till att testa akupunktur är att jag känner att jag måste göra något annorlunda inför vårt tredje och sista landstingsfinansierade försök. Jag hoppas på att få läkaren att göra någon liten ändring i behandlingen. Jag måste känna att jag vågar tro på att nästa gång blir det skillnad. För varför skulle det gå om jag gör exakt samma sak igen när det inte gjorde det de två första gångerna? Min hjärna är alldeles för logisk. Sen är ju inte alltid ofrivillig barnlöshet och graviditeter helt logiska.
Sen känner jag att jag vid tredje försöket ska försöka att inte vara alltför stressad. Eftersom jag ska byta jobb nu tänker jag att det är bäst att avvakta lite tills jag kommit in i det lite mer.
Även om jag känner att jag vill vänta lite nu så får jag också panik på att jag låter tiden springa iväg. Planen var ända från början att vara gravid innan 30 och jag fyller 30 nu i vinter. Det gör mig stressad i sig. Så jag vill inte att det ska gå alltför lång tid. Eventuellt vill jag göra nästa försök i december, vilket skulle ge mig bara ca 1 månad på nya jobbet och bara ca 2 månader till att testa akupunktur och komma i form å allt det där. puh blir ju stressad av den tanken också. Vi får helt enkelt se hur det artar sig med allt och hur det känns. Det känns dock skönt att veta att vi bestämt oss för åtminstone 3 privata försök också så på det sättet är vi ju inte ens halvvägs i våra försök. Jag måste bara ladda upp mig själv med massa positiv energi så att jag orkar.
Vill också ge min älskade man så himla mycket credd. Han ger mig så otroligt mycket stöd och kärlek i allt det här. På ett sätt så tycker jag verkligen att det här trista för oss närmre varann och jag känner att jag älskar honom så otroligt mycket. Jag önskar bara att jag kunde ge honom det där barnet som jag vet att han så innerligt vill ha <3
Efter att mensen kom igång på riktigt så kom jag överens med kliniken om att börja direkt på Synarelan igen, dvs nässprayen som försätter mig i klimakteriet. De ville inte låta min endometrios gå obehandlad även om vi skulle vilja ta en lite längre paus nu och eftersom jag själv sa att jag mådde bättre på Synarela än p-pillrena så blev det så. Just nu skulle jag dock helst vara utan medicin och bara få vara, leva en månad utan att tillföra kroppen massa konstigheter. Men jag får lita på läkarna när de säger att det är bättre för mig och mina chanser att bli gravid att inte låta endometriosen få en chans att blomma ut igen på allvar. Jag känner mig dock helt fullkomligt dränerad på energi.
Eftersom energin är rätt slut nu så har vi i alla fall bestämt att ta ett litet uppehåll med IVFen. Det viktigaste för mig nu är att få ett återbesök där jag vill ha svar på alla mina frågor. Jag känner att jag har en hel massa funderingar som jag liksom inte haft möjlighet att vädra med läkarna. Så det är det jag väntar på nu, en kallelse till en läkartid där jag ska få ställa mina frågor.
Min tanke är sen att jag ska träna, äta bra, gå härliga promenader i höstvädret. Jag tänker också prova akupunktur. Jag vet att det är många som inte tror på att det hjälper, i alla fall inte hjälper mot ofrivillig barnlöshet och det är mycket möjligt att det inte gör. Jag tänker dock att det inte kan skada att testa och jag tror att det kan göra gott för mig på alla möjliga sätt och inte minst för endometriosen. Så om det hjälper endon och min kropp i stort så borde det indirekt hjälpa mot den ofrivillig barnlösheten.
En ytterligare anledning till återbesöket hos läkaren och till att testa akupunktur är att jag känner att jag måste göra något annorlunda inför vårt tredje och sista landstingsfinansierade försök. Jag hoppas på att få läkaren att göra någon liten ändring i behandlingen. Jag måste känna att jag vågar tro på att nästa gång blir det skillnad. För varför skulle det gå om jag gör exakt samma sak igen när det inte gjorde det de två första gångerna? Min hjärna är alldeles för logisk. Sen är ju inte alltid ofrivillig barnlöshet och graviditeter helt logiska.
Sen känner jag att jag vid tredje försöket ska försöka att inte vara alltför stressad. Eftersom jag ska byta jobb nu tänker jag att det är bäst att avvakta lite tills jag kommit in i det lite mer.
Även om jag känner att jag vill vänta lite nu så får jag också panik på att jag låter tiden springa iväg. Planen var ända från början att vara gravid innan 30 och jag fyller 30 nu i vinter. Det gör mig stressad i sig. Så jag vill inte att det ska gå alltför lång tid. Eventuellt vill jag göra nästa försök i december, vilket skulle ge mig bara ca 1 månad på nya jobbet och bara ca 2 månader till att testa akupunktur och komma i form å allt det där. puh blir ju stressad av den tanken också. Vi får helt enkelt se hur det artar sig med allt och hur det känns. Det känns dock skönt att veta att vi bestämt oss för åtminstone 3 privata försök också så på det sättet är vi ju inte ens halvvägs i våra försök. Jag måste bara ladda upp mig själv med massa positiv energi så att jag orkar.
Vill också ge min älskade man så himla mycket credd. Han ger mig så otroligt mycket stöd och kärlek i allt det här. På ett sätt så tycker jag verkligen att det här trista för oss närmre varann och jag känner att jag älskar honom så otroligt mycket. Jag önskar bara att jag kunde ge honom det där barnet som jag vet att han så innerligt vill ha <3
Inte bara tårar
det känns så jävla pissigt att man ska få ett misslyckat försök och inte bara det att det är psykiskt skitjobbigt, det innebär så mycket fysisk smärta också. Det är inte akuta smärtor som det kan va när det är som värst men det är bedövande smärta. En smärta som gör att man inte får kraft till något annat än att ligga hemma och tänka. Skitjobbigt är var det är.
tisdag 20 september 2016
Tårar
Blödningen kom. Neg gravtestet imorse. Ringde kliniken = inget av äggen klara sig till frys.
Tårarna. Jag får inte kontroll på dem, de bara rinner och jag är snart på jobbet. Vet inte hur jag ska orka idag.
11e ruvardagen
jag känner efter hela tiden. Liksom har jag inte lite mensvärk-känningar? Mår jag inte liiite illa nu? Ömmar inte brösten en aning ändå? Men när jag liksom verkligen känner efter så känner jag ingenting. Absolut ingenting. Ingen mensvärk - djävligt positivt. Men inga gravidsymptom heller.
Eftersom jag inte fick mens igår så har jag hela dagen idag förberett mig för en graviditet, vilken känns så farligt för jag kommer bara bli så sjukt besviken när den/om den kommer. Samtidigt känner jag att det ändå borde räknas som en liiten framgång att jag inte fick mens på dag 10 utan kanske sen istället på dag 14 eller 15 - att det liksom kan betyda att embryona till viss del fortsatta att växa sig större än sist. Ett steg i rätt riktning tänker jag. Så varje dag utan mens ser jag nu som en framgång!
Men idag har jag iaf planerat för att bli gravid, målat upp mitt samtal med min nya chef (har ju gått och bytt jobb mitt i allt det här!!) och panikar lite över den dåliga tajmingen med att bli gravid det första man gör på nya jobbet. Det är ju SÅKLARTdet jag hela tiden hoppas på och jag liksom försöker lova mig själv att inte känna mig dålig om det skulle bli så för det vore det absolut mest fantastiska!! Men en liten del av mig kan inte låta bli att känna en viss stress över det.
Sen kommer jag ner på jorden igen och inser att jag eventuellt är långt ifrån gravid just nu... Och det enda jag kan göra är att vänta och se.
Eftersom jag inte fick mens igår så har jag hela dagen idag förberett mig för en graviditet, vilken känns så farligt för jag kommer bara bli så sjukt besviken när den/om den kommer. Samtidigt känner jag att det ändå borde räknas som en liiten framgång att jag inte fick mens på dag 10 utan kanske sen istället på dag 14 eller 15 - att det liksom kan betyda att embryona till viss del fortsatta att växa sig större än sist. Ett steg i rätt riktning tänker jag. Så varje dag utan mens ser jag nu som en framgång!
Men idag har jag iaf planerat för att bli gravid, målat upp mitt samtal med min nya chef (har ju gått och bytt jobb mitt i allt det här!!) och panikar lite över den dåliga tajmingen med att bli gravid det första man gör på nya jobbet. Det är ju SÅKLARTdet jag hela tiden hoppas på och jag liksom försöker lova mig själv att inte känna mig dålig om det skulle bli så för det vore det absolut mest fantastiska!! Men en liten del av mig kan inte låta bli att känna en viss stress över det.
Sen kommer jag ner på jorden igen och inser att jag eventuellt är långt ifrån gravid just nu... Och det enda jag kan göra är att vänta och se.
måndag 19 september 2016
10 dagar
Vid förra försöket fick jag mens på ruvardag 10. Det är idag. Jag har gått på toa oändligt många ggr idag för att kolla om mensen kommit. Men varje gång har det bara varit gegga från lutinus-tabletterna. För varje gång jag gått på toa så känner jag hur mitt hopp ökar. Jag känner mig samtidigt larvig för huur exakt är mensen, den kan minst lika gärna komma imorgon istället men åh vad jag fått upp hoppet nu och hur förkrossad jag kommer bli nu om jag vaknar med bruna flytningar imorgon. Jag försöker känna efter om mensvärken är på g och ibland tror jag det men sen går det över. Blir snart tokig. På lördag är det testdag. På LÖRDAG? Då kan jag ju inte ens ringa kliniken om det är negativt och fråga hur det gick med embryona de skulle försöka frysa. Det vill säga det är ju bara av högsta intresse om provet blir negativt, blir det positivt kan jag ju lite strunta där och då om det blev ngt nedfryst. Men åh vad jag skulle känns mig tryggare om jag visste att något av den klarat sig.
Framförallt hoppas jag på humle och dumle i magen <3 kämpa på där inne om ni fortfarande är kvar! Jag vill ju så gärna träffa er!
Framförallt hoppas jag på humle och dumle i magen <3 kämpa på där inne om ni fortfarande är kvar! Jag vill ju så gärna träffa er!
tisdag 13 september 2016
Update - ruvardag 4
Känner inget alls. INGET ALLS. Eller alltså känner mig precs som vanligt förutom att dte rinner vit gegga ut i trosorna hela tiden pga av LUTINUS tabletterna jag måste ta.
Vårt embryo fick ju bara 8% nu eller alltså det första, eftersom vi sen ändå satte in två så vet jag inte riktigt vilken procentsats det gjorde så att vi hamnade på - något bättre såklart. 8% är så otroligt lite i mina ögon. Jag har googlat och det är ju lyckliga människor som säger att de hade dålig kvalitet på sina embryon och som ändå blev ett barn till slut. Men jag vågar inte hoppas och jag kan inte riktigt göra det heller. Inget har förändrats sedan förra gången, behandlingen är ju helt likadan så varför skulle det fungera nu? Så känner jag.
Ok, den enda skillnaden - och som också är positiv är att nu fick jag ut 5 ägg (4 förra gången) och 4 blev befruktade (två förra gången) så nu har vi faktiskt också två stycken embryon som kanske förhoppningsvis klarade sig till frysen idag. OCH VARFÖR FÅR JAG INTE REDA PÅ DET FÖRRÄN OM 2 VECKOR?? Suck. funderar på att ringa och fråga dem ändå. För om de klarade sig så kommer jag ändå våga hoppas. Om båda dog så känns det som att det är kört. - kanske också därför de inte vill säga ngt förrän man vet om insättningen lyckades eller inte för att det inte ska påverka psyket för mycket under pågående försök?! Men om jag visste att något klarat sig till frysen så skulle jag våga hoppas på att de också klarar sig inne i mig, kanske till och med så mycket att det blir ett plus nästa lördag den 25e. Har inte heller tänkt på att jag fick testdag på en lördag, känns lite konstigt men ändå skönt - om jag nu kommer så långt. Sist fick jag bara ruva 10 dagar innan mensen kom.
Nu ska jag äta kebab och fortsätta "leva som vanligt" fast ingenting alls är som vanligt.
Vårt embryo fick ju bara 8% nu eller alltså det första, eftersom vi sen ändå satte in två så vet jag inte riktigt vilken procentsats det gjorde så att vi hamnade på - något bättre såklart. 8% är så otroligt lite i mina ögon. Jag har googlat och det är ju lyckliga människor som säger att de hade dålig kvalitet på sina embryon och som ändå blev ett barn till slut. Men jag vågar inte hoppas och jag kan inte riktigt göra det heller. Inget har förändrats sedan förra gången, behandlingen är ju helt likadan så varför skulle det fungera nu? Så känner jag.
Ok, den enda skillnaden - och som också är positiv är att nu fick jag ut 5 ägg (4 förra gången) och 4 blev befruktade (två förra gången) så nu har vi faktiskt också två stycken embryon som kanske förhoppningsvis klarade sig till frysen idag. OCH VARFÖR FÅR JAG INTE REDA PÅ DET FÖRRÄN OM 2 VECKOR?? Suck. funderar på att ringa och fråga dem ändå. För om de klarade sig så kommer jag ändå våga hoppas. Om båda dog så känns det som att det är kört. - kanske också därför de inte vill säga ngt förrän man vet om insättningen lyckades eller inte för att det inte ska påverka psyket för mycket under pågående försök?! Men om jag visste att något klarat sig till frysen så skulle jag våga hoppas på att de också klarar sig inne i mig, kanske till och med så mycket att det blir ett plus nästa lördag den 25e. Har inte heller tänkt på att jag fick testdag på en lördag, känns lite konstigt men ändå skönt - om jag nu kommer så långt. Sist fick jag bara ruva 10 dagar innan mensen kom.
Nu ska jag äta kebab och fortsätta "leva som vanligt" fast ingenting alls är som vanligt.
fredag 9 september 2016
Ägglossningscysta och punktering av cysta
I måndags var jag tillbaka på kontroll. Ny läkare. Igen. Börjar bli innerligt trött på att alltid få träffa nya läkare och om/när jag behöver göra ett nytt försök så kommer jag insistera på att de ska försöka ge mig lite kontinuitet i läkarkontakten. Känns inte som behandlingen blir optimal när det är nya läkare som bedömer en varje gång och som knappt inte hunnit läsa ens journal. Och jag säger inte det här för att jag är bitter på de läkare jag träffar. Alla, eller åtminstone nästan alla, är supertrevliga och säkert väldigt kompetenta men jag tror att det skulle bli ett mycket bättre samarbete och resultat om man fick träffa en och samma läkare varje gång.
Hur som, jag var alltså där i måndags. Fortfarande bara 3 äggblåsor syntes under undersökningen men nu var de tillräckligt stora i alla fall. Däremot trodde läkaren att jag hade utvecklat en ägglossningscysta. Vilket innebar att något ägg lyckats smita fast det inte borde gjort det (eftersom Synarelan ska motverka ägglossning). Läkaren förklarade då att vi skulle planera in ägguttag på onsdagen precis som vanligt men att jag med stor sannolikhet inte kunde vänta mig en insättning. Jag skulle istället hoppas på att äggen utvecklade sig tillräckligt för att kunna frysas ned och tinas upp för en insättning lite senare under hösten. Detta eftersom det är långt ifrån optimalt att sätta in ett embryo om jag haft en ägglossning.
Jag blev såklart väldigt ledsen. Inte för att jag kanske egentligen inte kan vänta ca 2 månader (först blöda ut det jag måste nu och sedan få en vanlig mens innan man försöker sätta in det eventuellt upptinade embryot under en naturlig cykel), utan mest för att jag hade minimala förhoppningar om att mina stackars 3 ägg skulle klara nedfrysning och upptining. Så jag kände bara jahapp då var det bara att vänta 2 månader och sen börja nedregleras och göra om samma sak igen.
Men ja i onsdags var vi i alla fall och gjorde äggplocket. Jag var livrädd innan eftersom jag hade så fruktansvärt ont förra gången under äggplocket. Jag fick därför mer smärtlindring denna gång och också lugnande mycket tidigare (eftersom jag förklarade att jag också har vaginism som säkert var boven i dramat den första gången). Det gjorde mig lugnare för själva ingreppet men samtidigt började jag fokusera på rädslan att vi inte skulle få ut några ägg. Vi fick dock det glädjande beskedet att vi visst skulle göra en färsk insättning, förutsatt att vi fick befruktade ägg nu som utvecklade sig fint. Lite småförvirrad fortfarande över det där då jag inte känner att jag fick klara besked om den där ägglossningscystan men men glad var jag i alla fall.
Det var samma läkare som tog ut dem sist, inte för att han kom ihåg mig oss, men han är åtminstone väldigt erfaren så det kändes tryggt. Uttaget gick betydligt mer smärtfritt än första gången, åtminstone till en början. I slutet punkterade de dock en cysta och efter det fick jag vansinnigt ont. Flashbacks från alla endometrios smärtor när de varit riktigt illa. Så fick snabbt mer morfin och även någon sorts smärtstillande som de stoppade upp analt. Jag hade så ont att jag knappt kunde andas normal på flera minuter men till slut kickade smärtlindringen in och jag kunde börja andas igen även om det fortfarande gjorde väldigt ont.
Punkteringen av cystan innebar att infektionsrisken ökade markant och de proppade i mig två doser antibiotika, en mot "syre-bakterier" och en mot "icke-syre-bakterier". Eftersom jag tidigare varit tvungen att äta väldigt mycket antibiotika (innan läkarna fattade att det var endometrios jag hade och som gjorde mig dålig) så blev jag genast orolig över illamåendet som brukade följa antibiotikan. Det gick dock bra och jag kände mig efter ett tag redo att åka hemåt. Vi åt hamburgare på vägen hem och jag kände mig rätt bakis av all morfin men ändå rätt ok. Blev däremot tröttare och tröttare och väl hemma så stupade jag i säng och somnade bums.
Vaknade upp någon timme senare och mådde katastrof illa. Var helt hundra på att jag skulle kräkas. Ville kräkas så att jag skulle kunna må bättre, men icke. Istället satt jag kallsvettandes vid toaletten i minst 30 minuter innan jag istället la mig kallsvettandes i sängen. Det var några hemska timmar där ett tag. Där och då ville jag bara ge upp. Den hemska järnsmaken av antibiotikan som jag så väl kände igen från alla tidigare kurer gjorde mig helt förtvivlad och jag kände bara - jag orkar inte. Snälla ingen infektion, jag orkar inte antibiotika mer. Och peppar peppar så slapp jag nog infektion och därmed mer antibiotika. Åtminstone denna gång, puh.
Men äggplocket var värt mödan. Av de 3 äggblåsor de sett på kontrollerna lyckades de ändå få ut 5 ägg. 5 hela små fantastiska ägg! (det måste ju ha betytt att det va 5 äggblåsor, kanske någon gömde sig bakom cystan de punkterade) Det va bättre än jag vågat hoppas på, 5 istället för 3 kan ju bara vara positivt!
Jag hade fortsatt ont hela kvällen och även torsdagen och under hela morgonen på fredagen. Åt Citodon och det hjälpte lite men långt ifrån helt. Kände mig orolig över insättningen som planerats till fredag eftermiddag. Kände att förutsättningarna för en insättning kanske inte var superbra om jag hade så här ont. Man vill ju liksom att embryona ska få all energi från en och inte behöva dela med sig till det onda. Jag hoppades ju också såklart på att det ens skulle finnas några embryon att sätta in, att något av de 5 äggen blivit befruktade och utvecklat sig till ett guldägg.
Vi kom stressade till kliniken lite efter utsatt tid pga strul med trafiken men jag kände ändå ett lugn. Vi fick byta om och sen direkt in i rummet för insättningen. Det var nu läkaren som jag träffat på måndagen, hon som sett ägglossningscystan (eller va det nu var för någon cysta), som skulle hjälpa oss med insättningen. Hon berättade att 4 av de 5 äggen blivit befruktade och att spermierna klarat att befrukta dem utan hjälp. De hade också valt ut ett för att återföra. Min sambo ifrågasatte varför man inte skulle sätta in 2 denna gång också och om det var bättre kvalitet på detta ägg än tidigare. Hon blev lite ställd, tittade i datorn och sa sen att det nog var bäst att sätta tillbaka två även denna gång. Inget av äggen hade fått särskild bra poäng när de bedömde dem och de ägget de valt ut gav oss endast en chans på 8% så det skulle absolut vara bäst att satsa på återföring av två ägg istället.
8% kändes som ett slag i magen. Det är ju minimalt. 8 av 100... men det är ju bättre än 0. Hon sa också att det finns de som lyckats med sämre ägg och att de inte skulle sätta in något om det inte trodde att det fanns en chans. Så ja, nu ligger jag här i sängen men två nya så fantastiska små embryon i mig och hoppas. Hoppas så innerligt att åtminstone ett av dem ska fästa och bli vårt alldeles egna barn. Jag riktigt älskar tanken på att de är där inne med mig. Våra fina fina älskade små embryon. Heja er! Heja oss!
Nu börjar väntan, förväntansfull men också hemsk. Förra gången fick jag mensen efter 10 dagar. Varje dag jag kan få utöver 10 dagar kommer kännas som en vinst och ett steg närmre det önskade efterlängtade plusset.
Hur som, jag var alltså där i måndags. Fortfarande bara 3 äggblåsor syntes under undersökningen men nu var de tillräckligt stora i alla fall. Däremot trodde läkaren att jag hade utvecklat en ägglossningscysta. Vilket innebar att något ägg lyckats smita fast det inte borde gjort det (eftersom Synarelan ska motverka ägglossning). Läkaren förklarade då att vi skulle planera in ägguttag på onsdagen precis som vanligt men att jag med stor sannolikhet inte kunde vänta mig en insättning. Jag skulle istället hoppas på att äggen utvecklade sig tillräckligt för att kunna frysas ned och tinas upp för en insättning lite senare under hösten. Detta eftersom det är långt ifrån optimalt att sätta in ett embryo om jag haft en ägglossning.
Jag blev såklart väldigt ledsen. Inte för att jag kanske egentligen inte kan vänta ca 2 månader (först blöda ut det jag måste nu och sedan få en vanlig mens innan man försöker sätta in det eventuellt upptinade embryot under en naturlig cykel), utan mest för att jag hade minimala förhoppningar om att mina stackars 3 ägg skulle klara nedfrysning och upptining. Så jag kände bara jahapp då var det bara att vänta 2 månader och sen börja nedregleras och göra om samma sak igen.
Men ja i onsdags var vi i alla fall och gjorde äggplocket. Jag var livrädd innan eftersom jag hade så fruktansvärt ont förra gången under äggplocket. Jag fick därför mer smärtlindring denna gång och också lugnande mycket tidigare (eftersom jag förklarade att jag också har vaginism som säkert var boven i dramat den första gången). Det gjorde mig lugnare för själva ingreppet men samtidigt började jag fokusera på rädslan att vi inte skulle få ut några ägg. Vi fick dock det glädjande beskedet att vi visst skulle göra en färsk insättning, förutsatt att vi fick befruktade ägg nu som utvecklade sig fint. Lite småförvirrad fortfarande över det där då jag inte känner att jag fick klara besked om den där ägglossningscystan men men glad var jag i alla fall.
Det var samma läkare som tog ut dem sist, inte för att han kom ihåg mig oss, men han är åtminstone väldigt erfaren så det kändes tryggt. Uttaget gick betydligt mer smärtfritt än första gången, åtminstone till en början. I slutet punkterade de dock en cysta och efter det fick jag vansinnigt ont. Flashbacks från alla endometrios smärtor när de varit riktigt illa. Så fick snabbt mer morfin och även någon sorts smärtstillande som de stoppade upp analt. Jag hade så ont att jag knappt kunde andas normal på flera minuter men till slut kickade smärtlindringen in och jag kunde börja andas igen även om det fortfarande gjorde väldigt ont.
Punkteringen av cystan innebar att infektionsrisken ökade markant och de proppade i mig två doser antibiotika, en mot "syre-bakterier" och en mot "icke-syre-bakterier". Eftersom jag tidigare varit tvungen att äta väldigt mycket antibiotika (innan läkarna fattade att det var endometrios jag hade och som gjorde mig dålig) så blev jag genast orolig över illamåendet som brukade följa antibiotikan. Det gick dock bra och jag kände mig efter ett tag redo att åka hemåt. Vi åt hamburgare på vägen hem och jag kände mig rätt bakis av all morfin men ändå rätt ok. Blev däremot tröttare och tröttare och väl hemma så stupade jag i säng och somnade bums.
Vaknade upp någon timme senare och mådde katastrof illa. Var helt hundra på att jag skulle kräkas. Ville kräkas så att jag skulle kunna må bättre, men icke. Istället satt jag kallsvettandes vid toaletten i minst 30 minuter innan jag istället la mig kallsvettandes i sängen. Det var några hemska timmar där ett tag. Där och då ville jag bara ge upp. Den hemska järnsmaken av antibiotikan som jag så väl kände igen från alla tidigare kurer gjorde mig helt förtvivlad och jag kände bara - jag orkar inte. Snälla ingen infektion, jag orkar inte antibiotika mer. Och peppar peppar så slapp jag nog infektion och därmed mer antibiotika. Åtminstone denna gång, puh.
Men äggplocket var värt mödan. Av de 3 äggblåsor de sett på kontrollerna lyckades de ändå få ut 5 ägg. 5 hela små fantastiska ägg! (det måste ju ha betytt att det va 5 äggblåsor, kanske någon gömde sig bakom cystan de punkterade) Det va bättre än jag vågat hoppas på, 5 istället för 3 kan ju bara vara positivt!
Jag hade fortsatt ont hela kvällen och även torsdagen och under hela morgonen på fredagen. Åt Citodon och det hjälpte lite men långt ifrån helt. Kände mig orolig över insättningen som planerats till fredag eftermiddag. Kände att förutsättningarna för en insättning kanske inte var superbra om jag hade så här ont. Man vill ju liksom att embryona ska få all energi från en och inte behöva dela med sig till det onda. Jag hoppades ju också såklart på att det ens skulle finnas några embryon att sätta in, att något av de 5 äggen blivit befruktade och utvecklat sig till ett guldägg.
Vi kom stressade till kliniken lite efter utsatt tid pga strul med trafiken men jag kände ändå ett lugn. Vi fick byta om och sen direkt in i rummet för insättningen. Det var nu läkaren som jag träffat på måndagen, hon som sett ägglossningscystan (eller va det nu var för någon cysta), som skulle hjälpa oss med insättningen. Hon berättade att 4 av de 5 äggen blivit befruktade och att spermierna klarat att befrukta dem utan hjälp. De hade också valt ut ett för att återföra. Min sambo ifrågasatte varför man inte skulle sätta in 2 denna gång också och om det var bättre kvalitet på detta ägg än tidigare. Hon blev lite ställd, tittade i datorn och sa sen att det nog var bäst att sätta tillbaka två även denna gång. Inget av äggen hade fått särskild bra poäng när de bedömde dem och de ägget de valt ut gav oss endast en chans på 8% så det skulle absolut vara bäst att satsa på återföring av två ägg istället.
8% kändes som ett slag i magen. Det är ju minimalt. 8 av 100... men det är ju bättre än 0. Hon sa också att det finns de som lyckats med sämre ägg och att de inte skulle sätta in något om det inte trodde att det fanns en chans. Så ja, nu ligger jag här i sängen men två nya så fantastiska små embryon i mig och hoppas. Hoppas så innerligt att åtminstone ett av dem ska fästa och bli vårt alldeles egna barn. Jag riktigt älskar tanken på att de är där inne med mig. Våra fina fina älskade små embryon. Heja er! Heja oss!
Nu börjar väntan, förväntansfull men också hemsk. Förra gången fick jag mensen efter 10 dagar. Varje dag jag kan få utöver 10 dagar kommer kännas som en vinst och ett steg närmre det önskade efterlängtade plusset.
lördag 3 september 2016
Missad spruta och äggblåsor
Ångesten. När jag inser kl 22.30 att jag missat att gå på Apoteket för att ta ut mer Puregon. Jag förstår verkligen varför de rekommenderar en att ta ut allt på samma gång (för min del gick det inte för fanns inte i lager). Så nu satt jag där och bara hade typ 75 enheter kvar i ampullen för Puregonen. Liksom noooooo. Min sambo blev skit sur och sa att jag förstört allt, men jag höll mig lugn och googlade. Tack google och tack alla som skriver av sig på internet. Jag insåg att ok, visst det va inte superbra att jag inte ens skulle få i mig en tredjedel av puregon-dosen men det behövde inte betyda att allt va förstört. Jag hade ju fortfarande tillräckligt med Menopur att ta så ja det fick helt enkelt bli så att jag endast tog 75 av puregon (istället för 300) och 150 av Menopur och hoppas på det bästa.
Morgonen efter skulle jag ändå till sjukhuset för kontroll av äggblåsorna. Berättade såklart för läkaren och hon tyckte visserligen /självklart att det inte var så bra att jag missat detta men hon tyckte inte att jag behövde kompensera för det på något sätt och verkade inte alltför orolig.
Undersökningen gick bra, eller alltså bra och bra. Hon hittade bara 3 äggblåsor - det är tydligen så himla svårt att se äggblåsorna på mig eftersom jag har endometriosen och cystor i äggstockarna. De hon såg var också bara ca 10 mm och man vill tydligen att de ska vara ca 18 när man plockar dem. Och ok det kanske inte alls är mm vi pratar om, säkert inte (!) men 10 något mått iaf. Så det var bara att fortsätta med sprutorna och komma tillbaka för ny kontroll. De tog ett blodprov också för att se at östrogennivån såg ut som den skulle, och det gjorde den.
Hon undrade också inför undersökningen varför man satt in 2 ägg vid förra insättningen medan hon under undersökningen konstaterade att det var nog bra att sätta in 2 ägg igen för att öka möjligheten. Man blir ju liksom lite orolig då. Varför tycker dem att jag behöver det?? Endon såklart. Jävla endo.
Så nu sitter jag här hemma och tänker på allt. På måndag ska jag dit igen för att kolla äggväxten. Varför såg hon bara tre den här gången? Jag hade ju 6 förra gången även om vi bara fick ut 4 ägg... hm. Kan såklart vara, som hon sa, att dom inte syns än och att de syns bättre när de blir större.
Jag vill bara gråta. Jag har lite gett upp redan att det kommer gå den här gången och det känns farligt. Jag kan inte ge upp för jag tror mycket på det psykologiska, att det påverkar. Så jag måste fortsätta hoppas. Hoppas med risken för att bli lika heartbroken som sist om inte mer.
Morgonen efter skulle jag ändå till sjukhuset för kontroll av äggblåsorna. Berättade såklart för läkaren och hon tyckte visserligen /självklart att det inte var så bra att jag missat detta men hon tyckte inte att jag behövde kompensera för det på något sätt och verkade inte alltför orolig.
Undersökningen gick bra, eller alltså bra och bra. Hon hittade bara 3 äggblåsor - det är tydligen så himla svårt att se äggblåsorna på mig eftersom jag har endometriosen och cystor i äggstockarna. De hon såg var också bara ca 10 mm och man vill tydligen att de ska vara ca 18 när man plockar dem. Och ok det kanske inte alls är mm vi pratar om, säkert inte (!) men 10 något mått iaf. Så det var bara att fortsätta med sprutorna och komma tillbaka för ny kontroll. De tog ett blodprov också för att se at östrogennivån såg ut som den skulle, och det gjorde den.
Hon undrade också inför undersökningen varför man satt in 2 ägg vid förra insättningen medan hon under undersökningen konstaterade att det var nog bra att sätta in 2 ägg igen för att öka möjligheten. Man blir ju liksom lite orolig då. Varför tycker dem att jag behöver det?? Endon såklart. Jävla endo.
Så nu sitter jag här hemma och tänker på allt. På måndag ska jag dit igen för att kolla äggväxten. Varför såg hon bara tre den här gången? Jag hade ju 6 förra gången även om vi bara fick ut 4 ägg... hm. Kan såklart vara, som hon sa, att dom inte syns än och att de syns bättre när de blir större.
Jag vill bara gråta. Jag har lite gett upp redan att det kommer gå den här gången och det känns farligt. Jag kan inte ge upp för jag tror mycket på det psykologiska, att det påverkar. Så jag måste fortsätta hoppas. Hoppas med risken för att bli lika heartbroken som sist om inte mer.
måndag 29 augusti 2016
Ivf 2 ongoing
Det känns läskigt, jobbigt och pirrigt att vara igång igen. Fick en meltdown på jobbet idag som resulterade i att jag berättade för några på jobbet att vi är mitt uppe i ett försök. Puh det är ingen lek just nu mitt liv men jag kämpar på och vet att många har det så mycket värre.
Men ja nu är vi igång. Började med sprutorna för 6 dagar sedan. 150 ml menopur och 300 ml Puregon varje kväll (och ett sprut Synarela morgon och kväll). Ska på ultraljud på onsdag och vågar liksom inte hoppas på fler äggblåsor än sist, knappt så jag vågar hoppas på en endast liten blåsa faktiskt. Sist blev det 4 ägg... Jag har också redan lite halvt som halvt panik över ägguttaget eftersom det gjorde så fruktansvärt ont. Men vad gör man inte för en eventuell liten bebbe.
Jag har funderat en del på doseringen på sistone. Varför jag får "max-dos", och är det ens är max-dos eller har jag bara fått för mig det? Vad har man grundat det beslutet på? Jag har också funderat på varför man inte ändrade något alls inför det här försöket (vilket får mig lite mindre hoppfull)? Jag ska försöka komma ihåg att fråga allt på onsdag. Känner jag mig själv vågar jag dock typ fråga en fråga innan jag känner mig jobbig. Varför är jag så rädd för att vara till besvär?
Det har för övrigt hänt en del på sistone, bl.a. har jag sagt upp mig. Liksom jag har sagt upp mig. Känns fortfarande så sjukt.
Som en kollega sa till mig idag; jag gör det ju inte lätt för mig. Det är sällan en förändring kommer ensam, eller? Jag hoppas på det i alla fall.
Men ja nu är vi igång. Började med sprutorna för 6 dagar sedan. 150 ml menopur och 300 ml Puregon varje kväll (och ett sprut Synarela morgon och kväll). Ska på ultraljud på onsdag och vågar liksom inte hoppas på fler äggblåsor än sist, knappt så jag vågar hoppas på en endast liten blåsa faktiskt. Sist blev det 4 ägg... Jag har också redan lite halvt som halvt panik över ägguttaget eftersom det gjorde så fruktansvärt ont. Men vad gör man inte för en eventuell liten bebbe.
Jag har funderat en del på doseringen på sistone. Varför jag får "max-dos", och är det ens är max-dos eller har jag bara fått för mig det? Vad har man grundat det beslutet på? Jag har också funderat på varför man inte ändrade något alls inför det här försöket (vilket får mig lite mindre hoppfull)? Jag ska försöka komma ihåg att fråga allt på onsdag. Känner jag mig själv vågar jag dock typ fråga en fråga innan jag känner mig jobbig. Varför är jag så rädd för att vara till besvär?
Det har för övrigt hänt en del på sistone, bl.a. har jag sagt upp mig. Liksom jag har sagt upp mig. Känns fortfarande så sjukt.
Som en kollega sa till mig idag; jag gör det ju inte lätt för mig. Det är sällan en förändring kommer ensam, eller? Jag hoppas på det i alla fall.
söndag 21 augusti 2016
Nu är det dags igen
På onsdag börjar jag med sprutorna. Nytt försökefter en sommar med Synarela-sprayen. Klimakteriet har inte varit så farligt även om smärtan kommit tillbaka till viss del vilket gjort mig väldigt rädd. Jag är också sedan ett par veckor väldigt nedstämd , på gränsen till deprimerad i alla fall till viss del. Jag har svårt att sova för tankarna snurrar. Jag är matt och vill ingenting, ser inte fram emot något alls. Jag hoppas att det vänder när jag börjar med sprutorna.
måndag 27 juni 2016
Overload.
Idag skulle jag ha träffat läkaren. Jag stressade upp mig till max på vägen dit och var säker på att det skulle vara den där läkaren som inte alls respekterade mig sist och som jag mådde så dåligt av att jag grät i en timme hos terapeuten veckan efter. Allt med mitt underliv har blivit så förbaskat känsligt nuförtiden. Jag har också lite tillförskrivit hela nedre regionen till sjukvården och har svårt att känna någon sexuell lust alls nuförtiden. Hur som, det förbaskade återbesöker blev inställt eftersom de inte fick tag i läkaren. Han dök liksom aldrig upp och de ställde in därför in efter att jag väntat i över 40 min. Jag blev grät när jag gick därifrån, lättad över att jag inte behövt bli undersökt, besviken över att jag inte fick några svar eller en ny plan inför hösten, arg för att jag slösat så många dyrbara timmar på ingenting.
Just nu är det verkligen för mycket. Det är overload i hjärnan och jag vet inte hur länge till jag orkar. Det är mycket överallt och hela tiden.
Jag tror att stressen, eller synarelan, eller en kombination av de båda gjort att jag fått sömnsvårigheter. Jag har alltid haft rätt svårt för att somna, men nu är det fanimej stört omöjligt. Tankarna snurrar i flera timmar och jag ligger ofta vaken till 2 på natten fast jag gått och lagt mig helt slut vid 22-tiden. Jag har också de senaste dagarna känt av krypningar i benen (parestesier) när jag gått och lagt mig och det går liksom inte då att ligga skönt vad jag än gör. Till slut somnar jag dock men jag får inte alls så mycket sömn som jag skulle behöva. Jag är konstant tröt, hela tiden, varje dag. Vill bara sova.
Jag har 4 veckor kvar till semester. Känns som en evighet.
Allt är dock inte dåligt. Det var en fantastisk midsommarhelg. Jag fick sådana härliga sommarlovskänslor. Längtade tillbaka till den tid då man hade 10 v sommarlov. När man lekte och badade hela loven. Det skulle vara exakt vad jag behöver just nu.
Just nu är det verkligen för mycket. Det är overload i hjärnan och jag vet inte hur länge till jag orkar. Det är mycket överallt och hela tiden.
Jag tror att stressen, eller synarelan, eller en kombination av de båda gjort att jag fått sömnsvårigheter. Jag har alltid haft rätt svårt för att somna, men nu är det fanimej stört omöjligt. Tankarna snurrar i flera timmar och jag ligger ofta vaken till 2 på natten fast jag gått och lagt mig helt slut vid 22-tiden. Jag har också de senaste dagarna känt av krypningar i benen (parestesier) när jag gått och lagt mig och det går liksom inte då att ligga skönt vad jag än gör. Till slut somnar jag dock men jag får inte alls så mycket sömn som jag skulle behöva. Jag är konstant tröt, hela tiden, varje dag. Vill bara sova.
Jag har 4 veckor kvar till semester. Känns som en evighet.
Allt är dock inte dåligt. Det var en fantastisk midsommarhelg. Jag fick sådana härliga sommarlovskänslor. Längtade tillbaka till den tid då man hade 10 v sommarlov. När man lekte och badade hela loven. Det skulle vara exakt vad jag behöver just nu.
torsdag 16 juni 2016
Life. Goes. On.
Det gör det. Livet går vidare. Jag blir fortfarande till och från helt knäckt när jag ser bebisar /gravidmagar men jag mår ok. Jag fokuserar på jobbet, och satan vad mycket det är just nu så det är lätt att begrava känslorna då. Men jag blir trött av att jobba så mycket och de sena kvällarna som denna, när man på väg hem från jobbet börjar tänka, ja då kommer tårarna.
Jag förlorade rätt mycket hopp på att min ägg. Jag har börjat titta på alternativ. Äggdonation. Det känns skönt att det finns alternativ. Och om det inte funkar så finns ju adoption. Jag vet inte hur länge jag orkar gräva ner mig i IVF-hålet, hur djupt jag orkar.
Det första misslyckandet tog så mycket hårdare på mig än jag hade trott. Jag förstår alla som säger att man kanske inte orkar försöka i en evighet. Det trodde jag att jag skulle göra. Försök tills det går liksom, så länge man har råd och inte blir för gammal. Nu är jag mer tveksam. Fy fan för att gå igenom upprepade misslyckade försök, att pendla mellan hopp och förtvivlan hela tiden i flera år. Jag förstår att man inte orkar och jag är imponerad av de som gör det.
Jag tror såklart att vi alla är olika och det vi går igenom är helt personligt men jag tror att man inte kan förstå hur det är förrän man själv befinner sig i samma situation. Som med så mycket annat.
Nu ställer jag in mig på att ha en härlig sommar. Inte stressa så mycket (när jobbet väl lugnat sig), inte dricka alltför mycket alkohol (men det är ju sommar och jag är inte gravid så ett antal glas vin kommer det bli, för det förtjänar jag). Jag ska träna och bara försöka må bra. Och så ska jag inte äta Ipren. Inför mitt förra försök hade jag i princip ätit ipren dagligen i över 6 månader. Det kan inte vara bra tänker jag, med tanke på att man inte får äta det när man är gravid, eller försöker bli. Så nu är det bara Alvedon hela sommaren som gäller, eventuell citodon om det krävs mot smärtorna samt en hel massa TENS. KOM IGEN NU ÄGGEN, WE CAN DO IT. Superäggen will come.
Jag kommer vara nedreglerad hela sommaren med Synarela så jag hoppas att jag ska slippa mycket av smärtorna. Det gick ju så bra när jag hade den senast. Jag är på andra dagen på min tredje vecka med synarelan nu (började ons 1 juni) och jag känner inte av den så mycket. Jag är varmare, men liksom inte i form av svettningar mer att jag liksom är konstant varmare (och nej det beror inte på vädret ;). Och sen känner jag mig aningen deppig men det kan också vara pga jobbstress och stress över det misslyckade försöket så vet inte om jag ska skylla på synarelan.
Jag ska på återbesök till kliniken veckan efter midsommar för att se att jag är bra nedreglerad och för inplanering av behandling och nytt försök till hösten. Jag hoppas innerligt att de inte har några ytterligare negativa besked.
Jag förlorade rätt mycket hopp på att min ägg. Jag har börjat titta på alternativ. Äggdonation. Det känns skönt att det finns alternativ. Och om det inte funkar så finns ju adoption. Jag vet inte hur länge jag orkar gräva ner mig i IVF-hålet, hur djupt jag orkar.
Det första misslyckandet tog så mycket hårdare på mig än jag hade trott. Jag förstår alla som säger att man kanske inte orkar försöka i en evighet. Det trodde jag att jag skulle göra. Försök tills det går liksom, så länge man har råd och inte blir för gammal. Nu är jag mer tveksam. Fy fan för att gå igenom upprepade misslyckade försök, att pendla mellan hopp och förtvivlan hela tiden i flera år. Jag förstår att man inte orkar och jag är imponerad av de som gör det.
Jag tror såklart att vi alla är olika och det vi går igenom är helt personligt men jag tror att man inte kan förstå hur det är förrän man själv befinner sig i samma situation. Som med så mycket annat.
Nu ställer jag in mig på att ha en härlig sommar. Inte stressa så mycket (när jobbet väl lugnat sig), inte dricka alltför mycket alkohol (men det är ju sommar och jag är inte gravid så ett antal glas vin kommer det bli, för det förtjänar jag). Jag ska träna och bara försöka må bra. Och så ska jag inte äta Ipren. Inför mitt förra försök hade jag i princip ätit ipren dagligen i över 6 månader. Det kan inte vara bra tänker jag, med tanke på att man inte får äta det när man är gravid, eller försöker bli. Så nu är det bara Alvedon hela sommaren som gäller, eventuell citodon om det krävs mot smärtorna samt en hel massa TENS. KOM IGEN NU ÄGGEN, WE CAN DO IT. Superäggen will come.
Jag kommer vara nedreglerad hela sommaren med Synarela så jag hoppas att jag ska slippa mycket av smärtorna. Det gick ju så bra när jag hade den senast. Jag är på andra dagen på min tredje vecka med synarelan nu (började ons 1 juni) och jag känner inte av den så mycket. Jag är varmare, men liksom inte i form av svettningar mer att jag liksom är konstant varmare (och nej det beror inte på vädret ;). Och sen känner jag mig aningen deppig men det kan också vara pga jobbstress och stress över det misslyckade försöket så vet inte om jag ska skylla på synarelan.
Jag ska på återbesök till kliniken veckan efter midsommar för att se att jag är bra nedreglerad och för inplanering av behandling och nytt försök till hösten. Jag hoppas innerligt att de inte har några ytterligare negativa besked.
torsdag 2 juni 2016
Piff och Puff
Mina fina underbara Piff och Puff. Jag kommer aldrig få träffa er, ni fanns kanske knappt men jag sörjer er mer än jag hade kunnat ana. Vetskapen om att ni faktiskt hade en chans till liv inne i mig och att vi levde tillsammans i ca 10 dagar får mig att känna så mycket värme och kärlek och nu också sån smärta och sorg.
Jag fick min mens i lördags. Jag hoppades in i det sista men till slut gick det inte att förneka. Det kunde inte vara en nidblödning, det var den där jävla mensen. Hoppet levde dock liite lite tills jag tog gravtestet i tisdagsmorse på inrådan av kliniken och då gick det inte längre att ens hoppas lite längre utan mörkret omslöt mig totalt. Jag stirrade så sjukt länge på stickan och försökte se om det gick att ana något litet streck intill det klarröda enda strecken.
Under mina 10 ruvardagar så kändes det så självklart och så naturligt att det skulle funka, att jag var född till att föda just Piff och Puff. Det var ödet som hade fört mig precis till de små embryon som nu låg i min livmoder och försökte växa sig starka.
Hela söndagen och måndagen är som ett vakuum. Jag grät så fort jag såg en barnvagn, ett barn eller en gravidmage. Jag trodde aldrig att just det skulle bli jobbigt för mig, fast att jag vet att många andra har svårt för det men jag trodde att det skulle vara lätta att skilja på deras och mitt. Men nej. Det var hemskt. Det är fortfarande jobbigt att se übergulliga små bebisar. Fan. Fan. Jag vill inte bli bitter. Det är bara mitt första försök men det kändes som att mitt hopp dog helt där ett tag. Att eftersom det inte gick nu så kommer det aldrig att gå. Det är kört att få biologiska barn. Så kändes det. Fast att jag hade intalat mig att det ju såklart inte skulle gå på första och att man ju får räkna med att försöka minst 3 ggr innan man ens har en chans. Trots den inställningen så rasade allt när det första försöket inte gick.
Nu först förstår jag att folk inte orkar försöka hur många gånger som helst. Att det verkligen är en pärs med varje misslyckat försök. Det är inte bara att skaka av sig och gå vidare, man måste sörja det barn som aldrig blev. För i mitt huvud så levde dem. I hela 10 dagar så levde vi lyckliga ever after. Vår Piff och vår Puff. Jag älskar er och jag saknar er!
Fan.
Jag fick min mens i lördags. Jag hoppades in i det sista men till slut gick det inte att förneka. Det kunde inte vara en nidblödning, det var den där jävla mensen. Hoppet levde dock liite lite tills jag tog gravtestet i tisdagsmorse på inrådan av kliniken och då gick det inte längre att ens hoppas lite längre utan mörkret omslöt mig totalt. Jag stirrade så sjukt länge på stickan och försökte se om det gick att ana något litet streck intill det klarröda enda strecken.
Under mina 10 ruvardagar så kändes det så självklart och så naturligt att det skulle funka, att jag var född till att föda just Piff och Puff. Det var ödet som hade fört mig precis till de små embryon som nu låg i min livmoder och försökte växa sig starka.
Hela söndagen och måndagen är som ett vakuum. Jag grät så fort jag såg en barnvagn, ett barn eller en gravidmage. Jag trodde aldrig att just det skulle bli jobbigt för mig, fast att jag vet att många andra har svårt för det men jag trodde att det skulle vara lätta att skilja på deras och mitt. Men nej. Det var hemskt. Det är fortfarande jobbigt att se übergulliga små bebisar. Fan. Fan. Jag vill inte bli bitter. Det är bara mitt första försök men det kändes som att mitt hopp dog helt där ett tag. Att eftersom det inte gick nu så kommer det aldrig att gå. Det är kört att få biologiska barn. Så kändes det. Fast att jag hade intalat mig att det ju såklart inte skulle gå på första och att man ju får räkna med att försöka minst 3 ggr innan man ens har en chans. Trots den inställningen så rasade allt när det första försöket inte gick.
Nu först förstår jag att folk inte orkar försöka hur många gånger som helst. Att det verkligen är en pärs med varje misslyckat försök. Det är inte bara att skaka av sig och gå vidare, man måste sörja det barn som aldrig blev. För i mitt huvud så levde dem. I hela 10 dagar så levde vi lyckliga ever after. Vår Piff och vår Puff. Jag älskar er och jag saknar er!
Fan.
lördag 28 maj 2016
Hoppet försvinner
Igår fick jag lite bruna flytningar som blivit kraftigare idag tillsammans med att jag har börjat känna av mensvärk. Är superdepp. Tror jag är på ruvardag 11 eller 10 beroende på hur jag räknar. Ska inte ta testet förrän på fredag vilket ju nästan är en hel vecka kvar. Jag är dock rätt säker på att det är mensen som är på g och jag känner mig helt avtrubbad. Har inte tid att bli ledsen idag så jag trycker undan känslorna men jag känner att tårarna ligger tryckandes precis bakom hörnet.
Samtidigt har jag googlat sönder mig och verkar finnas de som blöder fast de är gravida, finns det som heter nidationsblödning/nidblödning men det verkar man få mycket tidigare och är eg en blödning som man får när ägget fäster...
Lite hopp har jag men det är en väldigt tunn strimma kvar :(
Samtidigt har jag googlat sönder mig och verkar finnas de som blöder fast de är gravida, finns det som heter nidationsblödning/nidblödning men det verkar man få mycket tidigare och är eg en blödning som man får när ägget fäster...
Lite hopp har jag men det är en väldigt tunn strimma kvar :(
torsdag 26 maj 2016
Liv och död
Min farmor var världens bästa farmor. Den mest tålmodiga, snällaste och gulligaste människa jag någonsin träffat. Hon tyckte om alla och alla tyckte om henne. Hon har varit en stor förebild i mitt liv och hon har gett mig så mycket kärlek och trygghet. Hon har alltid funnits där för både mig och min syster. Alltid.
Tills nu. Min farmor har precis dött.
Hon och farfar var de bästa människorna ett barnbarn kunde önska sig. De hade alltid godis hemma som vi fick smaka av så länge vi frågade först. De hade den bästa trädgården med hallon, smultron, jordgubbar, rabarber, äpplen, plommon, krusbär och vinbär. Trädgården hade också massvis med fina blommor såsom rosor, pioner, gullvivor, tusenskönor i tusentals och rododendron.
Farmor bakade alltid de godaste bullarna, pepparkakorna, de färgglada småkakorna, drömmarna, finska pinnarna och rulltårtorna. Hon var också den bästa på pannkakor, både ugns - och tunnpannkaka. Farmor blev aldrig arg. Vi var alltid välkomna och de ställde alltid upp. De bodde nära så det var alltid härligt att gå förbi dem på vägen hem från skolan och äta nybakade bullar.
De ställde aldrig några krav på mig och min syster, de bara gav och gav och skämde bort oss.
Även om de båda var över 90 år när de dog och även om det inte då är så konstigt att man dör så är chocken och sorgen ändå bedövande.
Jag sörjer att hon dog innan mina eventuella barn fick möjlighet att träffa henne, innan hon fick chansen att se min syster gifta sig i höst, att jag aldrig mer kommer få hålla hennes hand eller krama henne.
Hon var bäst och jag älskar och saknar henne och farfar oerhört mycket.
Vila i frid nu fina farmor och hälsa farfar <3
Tills nu. Min farmor har precis dött.
Hon och farfar var de bästa människorna ett barnbarn kunde önska sig. De hade alltid godis hemma som vi fick smaka av så länge vi frågade först. De hade den bästa trädgården med hallon, smultron, jordgubbar, rabarber, äpplen, plommon, krusbär och vinbär. Trädgården hade också massvis med fina blommor såsom rosor, pioner, gullvivor, tusenskönor i tusentals och rododendron.
Farmor bakade alltid de godaste bullarna, pepparkakorna, de färgglada småkakorna, drömmarna, finska pinnarna och rulltårtorna. Hon var också den bästa på pannkakor, både ugns - och tunnpannkaka. Farmor blev aldrig arg. Vi var alltid välkomna och de ställde alltid upp. De bodde nära så det var alltid härligt att gå förbi dem på vägen hem från skolan och äta nybakade bullar.
De ställde aldrig några krav på mig och min syster, de bara gav och gav och skämde bort oss.
Även om de båda var över 90 år när de dog och även om det inte då är så konstigt att man dör så är chocken och sorgen ändå bedövande.
Jag sörjer att hon dog innan mina eventuella barn fick möjlighet att träffa henne, innan hon fick chansen att se min syster gifta sig i höst, att jag aldrig mer kommer få hålla hennes hand eller krama henne.
Hon var bäst och jag älskar och saknar henne och farfar oerhört mycket.
Vila i frid nu fina farmor och hälsa farfar <3
måndag 23 maj 2016
Lever på hoppet
Onsdagen den 18e juni
Vi fick tid direkt efter lunch på onsdagen och både jag och min sambo var liksom löjligt förväntansfulla inför det här besöket. Det var ju liksom nu det gällde.
Sköterskan tog emot oss och berättade vad som skulle hända efter insättningen. Att jag ska gå på vaginaltabletter ända fram till testdagen och att jag den 3 juni ska ta gravtest och ringa kliniken oavsett besked. Sedan fick vi träffa doktorn.
Det var samma doktor som gjort äggplocket. Han var väldigt saklig. Berättade att vi ju fått ut 4 st ägg och nu att 2 stycken blivit normalt befruktade. Inget var dock av strålande kvalitet men det ena var 4celligt och det andra 5celligt. Han rekommenderade oss, för ovanlighetens skull, att sätta in båda embryona på samma gång. Vi skulle naturligtvis ta en sekund att tänka på saken och om vi istället skulle vilja frysa in det andra embryot till nästa försök. Han sa att genom att sätta in två embryon ökar vår chans att lyckas bli gravida från 20 % (om endast ett embryo) till ca 30 %. Chansen för tvillingar skulle i så fall i sin tur vara ca 10 %.
För min del kändes det lite som ödet. Jag har länge tänkt att jag skulle kunna tänka mig tvillingar och att jag till och med skulle be dem att sätta in två embryon. Min sambo däremot har tidigare fått tvärpanik och sagt att det skulle bli alldeles för mycket med två på en gång och att det absolut inte var en bra idé. Han har såklart rätt. Klart att det skulle vara mycket med två på en gång. Det är ju mycket med en som nybliven förälder. Men jag tror jag skulle klara det och jag tror jag skulle älska det. Sedan googlade jag och läste på och förstod att man inte sätter in 2 st längre och att det krävs särskilda omständigheter etc för att göra det varför jag förstod att så nog inte skulle bli fallet, vilket gjorde min sambo lättat.
Jag tittade därför nu på honom och sa att jag kunde tänka mig att sätta in båda men sa att jag förstod om han var osäker. Vi tittade på varandra och sedan så sa han bara "kör på båda".
2 embryon. Ett femcelligt och ett fyrcelligt. Båda är inne i min livmoder just nu. Kanske har de fortsatt att växa och dela sig och kanske lyckas jag bli gravid. Kanske med ett barn eller kanske med två. Det känns bara så otroligt fint. Jag tänker mycket på dem och det är svårt att fokusera på mycket annat. Jag blir orolig över att jag äter något konstigt eller gör något dumt som gör att de får sämre möjligheter att lyckas där inne. Detta trots att de på kliniken sa åt mig att leva som vanligt. Men inget är som vanligt. Jag kanske kanske förhoppningsvis har vårt/våra framtida barn där inne och det känns bara så rätt. Samtidigt blir jag skräckslagen lite då och då när jag känner mig säker på att det inte kommer att lyckas. Varför skulle det gå på första. 30 % chans är ju inga superchanser direkt och det är säkert något mer fel på mig så att min livmoder inte klarar av sitt jobb, eller så är mina ägg helt enkelt av för dålig kvalitet. Det kommer inte gå, inte nu och inte sen, eller jo kanske på försök nr 8 men kommer vi orka göra detta 8 ggr? Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu. Hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan, hopp. Mest hoppas jag och tänker på framtiden. Har till och med kollat barnvagn. Så sjukt.
Fredagen den 3 juni vet jag.
Då vet jag om jag är gravid. Då kommer jag bli livrädd för missfall istället. Men ett missfall betyder ändå att jag lyckats bli gravid och att jag kan lyckas igen.
Men nu ska jag försöka att ta en dag i taget. Leva i nuet och inte oroa mig för framtiden för den kommer oavsett. Jag kommer inte att testa mig före testdagen. Jag vet att det är många som gör det och jag kommer nog vilja men samtidigt kan jag leva på hoppet fram till testdagen och om jag testar mig innan och det visar neg så kommer jag tappa modet. Så 3 juni it is.
Vi fick tid direkt efter lunch på onsdagen och både jag och min sambo var liksom löjligt förväntansfulla inför det här besöket. Det var ju liksom nu det gällde.
Sköterskan tog emot oss och berättade vad som skulle hända efter insättningen. Att jag ska gå på vaginaltabletter ända fram till testdagen och att jag den 3 juni ska ta gravtest och ringa kliniken oavsett besked. Sedan fick vi träffa doktorn.
Det var samma doktor som gjort äggplocket. Han var väldigt saklig. Berättade att vi ju fått ut 4 st ägg och nu att 2 stycken blivit normalt befruktade. Inget var dock av strålande kvalitet men det ena var 4celligt och det andra 5celligt. Han rekommenderade oss, för ovanlighetens skull, att sätta in båda embryona på samma gång. Vi skulle naturligtvis ta en sekund att tänka på saken och om vi istället skulle vilja frysa in det andra embryot till nästa försök. Han sa att genom att sätta in två embryon ökar vår chans att lyckas bli gravida från 20 % (om endast ett embryo) till ca 30 %. Chansen för tvillingar skulle i så fall i sin tur vara ca 10 %.
För min del kändes det lite som ödet. Jag har länge tänkt att jag skulle kunna tänka mig tvillingar och att jag till och med skulle be dem att sätta in två embryon. Min sambo däremot har tidigare fått tvärpanik och sagt att det skulle bli alldeles för mycket med två på en gång och att det absolut inte var en bra idé. Han har såklart rätt. Klart att det skulle vara mycket med två på en gång. Det är ju mycket med en som nybliven förälder. Men jag tror jag skulle klara det och jag tror jag skulle älska det. Sedan googlade jag och läste på och förstod att man inte sätter in 2 st längre och att det krävs särskilda omständigheter etc för att göra det varför jag förstod att så nog inte skulle bli fallet, vilket gjorde min sambo lättat.
Jag tittade därför nu på honom och sa att jag kunde tänka mig att sätta in båda men sa att jag förstod om han var osäker. Vi tittade på varandra och sedan så sa han bara "kör på båda".
2 embryon. Ett femcelligt och ett fyrcelligt. Båda är inne i min livmoder just nu. Kanske har de fortsatt att växa och dela sig och kanske lyckas jag bli gravid. Kanske med ett barn eller kanske med två. Det känns bara så otroligt fint. Jag tänker mycket på dem och det är svårt att fokusera på mycket annat. Jag blir orolig över att jag äter något konstigt eller gör något dumt som gör att de får sämre möjligheter att lyckas där inne. Detta trots att de på kliniken sa åt mig att leva som vanligt. Men inget är som vanligt. Jag kanske kanske förhoppningsvis har vårt/våra framtida barn där inne och det känns bara så rätt. Samtidigt blir jag skräckslagen lite då och då när jag känner mig säker på att det inte kommer att lyckas. Varför skulle det gå på första. 30 % chans är ju inga superchanser direkt och det är säkert något mer fel på mig så att min livmoder inte klarar av sitt jobb, eller så är mina ägg helt enkelt av för dålig kvalitet. Det kommer inte gå, inte nu och inte sen, eller jo kanske på försök nr 8 men kommer vi orka göra detta 8 ggr? Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu. Hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan, hopp. Mest hoppas jag och tänker på framtiden. Har till och med kollat barnvagn. Så sjukt.
Fredagen den 3 juni vet jag.
Då vet jag om jag är gravid. Då kommer jag bli livrädd för missfall istället. Men ett missfall betyder ändå att jag lyckats bli gravid och att jag kan lyckas igen.
Men nu ska jag försöka att ta en dag i taget. Leva i nuet och inte oroa mig för framtiden för den kommer oavsett. Jag kommer inte att testa mig före testdagen. Jag vet att det är många som gör det och jag kommer nog vilja men samtidigt kan jag leva på hoppet fram till testdagen och om jag testar mig innan och det visar neg så kommer jag tappa modet. Så 3 juni it is.
söndag 22 maj 2016
Från spray till äggplock
Tänk vad fort det går. Sist jag skrev hade jag precis börjat med synarela och nu sitter jag här och ruvar. Ruvar och hoppas något otroligt. Fredagen den 3e juni är det testdag och då får jag reda på om jag är gravid eller inte.
Det är en otrolig känsla just nu men jag slungas mellan hopp och förtvivlan. Oftast känner jag mig glad och tror att det här kommer gå nu på första försöket men sen kommer attacksorgen och jag blir jätteledsen och tror att det aldrig kommer att gå.
Låt mig hoppa tillbaka till Synarelan. Jag gick på Synarela dvs nässprayen i ca två veckor innan jag började blöda. Helt oförberett egentligen men fullt logiskt så här i efterhand. Men jag fick panik, verkligen full panik. Jag ska ju inte blöda, det gör min endometrios värre och jag får (för det mesta) fasansfulla smärtor. Det blev en otroligt jobbig vecka, även om smärtorna hölls sig hyfsat under kontroll. Jag fick äta Alvedon och även Citodon när det var som värst. Jag fick reda på att jag blödde för att man måste blöda ut den livmoderslemhinna som vuxit till sig. Min kropp gick ju in i klimakteriet och då är det naturligt att man blöder ut den slemhinna man har kvar.
Efter 3 v på Synarela så var jag på återbesök på kliniken. Ultraljudet visade att jag hade 6 st äggblåsor totalt, eventuellt någon till men eftersom mina äggstockar sitter så gömda så hade de svårt att se ordentligt. Jag fick besked om att fortsätta gå på Synarela i 1 vecka till för att komma tillbaka på ytterligare ett ultraljud. Jag var så besviken. Besviken för att jag var tvungen att ta nässprayen 1 vecka till, men inte för att jag mådde dåligt av den utan tvärtom - den tredje veckan med sprayen mådde jag bättre än på länge. Jag var i stort sett helt smärtfri vilket jag inte varit på ca 1 år. Jag var dock besviken för att jag bara hade 6 st äggblåsor vilket betydde att jag max kunde få ut 6 ägg. Jag som hoppats på 18 fina ägg.
En vecka till med spray och sedan fick jag träffa en läkare som förklarade för mig att jag hade adenomyos. Jag blev såklart livrädd. Blev också väldigt upprörd eftersom ingen talat om det för mig tidigare och läkaren nu liksom klämde ur sig det i förbifarten som om det var det mest naturliga och jag vetat om det i evighet. (Väl hemma gick jag in och googlade och som jag förstår är det en slags endometriosförändring i livmodern och som enligt 1177 Vårdguidens hemsida inte brukar ge några symtom.) Läkaren sa också att jag nu var helt nedreglerad och min livmoderslemhinna tillräckligt tunn. Han sa att jag kunde börja med sprutorna veckan efter (egentligen hade jag kunnat börja direkt men tydligen så startar de bara med sprutor på onsdagar el torsdagar).
Den 4 maj började jag således med sprutorna. Jag tog Puregon 300 och Menopur 150 varje kväll. De första gångerna jag skulle ta sprutorna var jag nästan panikslagen och första gången var såklart värst. Efter tredje dagen började jag vänja mig även om det såklart aldrig var särskilt skoj.
Den 9e maj tog jag blodprov på morgonen och sen ringde kliniken mig på eftermiddagen och berättade att jag var välkommen på nytt ultraljud den 12e. På ultraljudet konstaterade de att jag reagerat snabbt på hormonerna och de bokade in äggplock på måndagen den 16e maj.
Äggplocket. Hm, jag önskar jag kunde säga att det inte var så farligt men det var hemskt. Det gjorde fruktansvärt ont, framförallt när de skulle in med instrumenten som liksom skulle spärra upp vägen fram till äggblåsorna. Det spelade ingen roll hur mycket morfin de tryckte i mig utan det gjorde helt enkelt jävligt ont. Hade i och för sig inte väntat mig så mycket annat eftersom jag efter endometriosdiagnosen inte ens klarar av en vanlig gynundersökning utan extrema smärtor. Den här gången hade jag liksom inte heller något val, äggen skulle ju ut så det var bara att stå ut. Måste säga att även själva nålsticken känns, dvs när de sticker in nålen i äggblåsan och suger ut innehållet, men hade det bara varit den smärtan hade det nog varit uthärdligt eftersom det mer var ett brännande stick som gick över ganska snabbt. Sen hade jag ju också bara 6 st blåsor att gå in i, kan tänka mig att det blir ännu värre om man har 18 st.
4 st ägg fick de ut ur mina 6 blåsor. Det kändes såklart också som ett litet nederlag. Bara 4 stycken. Men 4 var betydligt bättre än 0 så jag kände mig ändå hoppfull. Nu gällde det bara att hoppas på att de blev fina embryon av dem också.
På måndagen kom de ut och på onsdagen skulle de in igen. Nu var det som sagt bara att hoppas att de 4 äggen var fina guldägg och att spermierna gjorde sitt jobb.
Det är en otrolig känsla just nu men jag slungas mellan hopp och förtvivlan. Oftast känner jag mig glad och tror att det här kommer gå nu på första försöket men sen kommer attacksorgen och jag blir jätteledsen och tror att det aldrig kommer att gå.
Låt mig hoppa tillbaka till Synarelan. Jag gick på Synarela dvs nässprayen i ca två veckor innan jag började blöda. Helt oförberett egentligen men fullt logiskt så här i efterhand. Men jag fick panik, verkligen full panik. Jag ska ju inte blöda, det gör min endometrios värre och jag får (för det mesta) fasansfulla smärtor. Det blev en otroligt jobbig vecka, även om smärtorna hölls sig hyfsat under kontroll. Jag fick äta Alvedon och även Citodon när det var som värst. Jag fick reda på att jag blödde för att man måste blöda ut den livmoderslemhinna som vuxit till sig. Min kropp gick ju in i klimakteriet och då är det naturligt att man blöder ut den slemhinna man har kvar.
Efter 3 v på Synarela så var jag på återbesök på kliniken. Ultraljudet visade att jag hade 6 st äggblåsor totalt, eventuellt någon till men eftersom mina äggstockar sitter så gömda så hade de svårt att se ordentligt. Jag fick besked om att fortsätta gå på Synarela i 1 vecka till för att komma tillbaka på ytterligare ett ultraljud. Jag var så besviken. Besviken för att jag var tvungen att ta nässprayen 1 vecka till, men inte för att jag mådde dåligt av den utan tvärtom - den tredje veckan med sprayen mådde jag bättre än på länge. Jag var i stort sett helt smärtfri vilket jag inte varit på ca 1 år. Jag var dock besviken för att jag bara hade 6 st äggblåsor vilket betydde att jag max kunde få ut 6 ägg. Jag som hoppats på 18 fina ägg.
En vecka till med spray och sedan fick jag träffa en läkare som förklarade för mig att jag hade adenomyos. Jag blev såklart livrädd. Blev också väldigt upprörd eftersom ingen talat om det för mig tidigare och läkaren nu liksom klämde ur sig det i förbifarten som om det var det mest naturliga och jag vetat om det i evighet. (Väl hemma gick jag in och googlade och som jag förstår är det en slags endometriosförändring i livmodern och som enligt 1177 Vårdguidens hemsida inte brukar ge några symtom.) Läkaren sa också att jag nu var helt nedreglerad och min livmoderslemhinna tillräckligt tunn. Han sa att jag kunde börja med sprutorna veckan efter (egentligen hade jag kunnat börja direkt men tydligen så startar de bara med sprutor på onsdagar el torsdagar).
Den 4 maj började jag således med sprutorna. Jag tog Puregon 300 och Menopur 150 varje kväll. De första gångerna jag skulle ta sprutorna var jag nästan panikslagen och första gången var såklart värst. Efter tredje dagen började jag vänja mig även om det såklart aldrig var särskilt skoj.
Den 9e maj tog jag blodprov på morgonen och sen ringde kliniken mig på eftermiddagen och berättade att jag var välkommen på nytt ultraljud den 12e. På ultraljudet konstaterade de att jag reagerat snabbt på hormonerna och de bokade in äggplock på måndagen den 16e maj.
Äggplocket. Hm, jag önskar jag kunde säga att det inte var så farligt men det var hemskt. Det gjorde fruktansvärt ont, framförallt när de skulle in med instrumenten som liksom skulle spärra upp vägen fram till äggblåsorna. Det spelade ingen roll hur mycket morfin de tryckte i mig utan det gjorde helt enkelt jävligt ont. Hade i och för sig inte väntat mig så mycket annat eftersom jag efter endometriosdiagnosen inte ens klarar av en vanlig gynundersökning utan extrema smärtor. Den här gången hade jag liksom inte heller något val, äggen skulle ju ut så det var bara att stå ut. Måste säga att även själva nålsticken känns, dvs när de sticker in nålen i äggblåsan och suger ut innehållet, men hade det bara varit den smärtan hade det nog varit uthärdligt eftersom det mer var ett brännande stick som gick över ganska snabbt. Sen hade jag ju också bara 6 st blåsor att gå in i, kan tänka mig att det blir ännu värre om man har 18 st.
4 st ägg fick de ut ur mina 6 blåsor. Det kändes såklart också som ett litet nederlag. Bara 4 stycken. Men 4 var betydligt bättre än 0 så jag kände mig ändå hoppfull. Nu gällde det bara att hoppas på att de blev fina embryon av dem också.
På måndagen kom de ut och på onsdagen skulle de in igen. Nu var det som sagt bara att hoppas att de 4 äggen var fina guldägg och att spermierna gjorde sitt jobb.
onsdag 6 april 2016
1 v med Synarela
Nu har det gått 1 vecka imorgon sen jag började med sprayningen av Synarela. Det har gått förvånansvärt smärtfritt ändå. Ok smärtfritt är väl kanske fel ordval, för smärta har jag haft. Men än så länge har jag inte haft några väldiga problem med humörsvängningar eller svettningar. Känns dock som att jag säkert kommer få äta upp de orden om några dagar men jag tycker ändå att för varje dag som går och som det känns ok är ett plus. Jag hade tänkt mig 3 veckors helvete och om det bara blir två eller bara 1,5 är ju det fantastiskt. Sen vet jag ju inte om jag bara behöver spraya i 3 veckor men utgår från det tills något annat sägs.
Men, ont har jag haft. Inte så där ont som jag hade i lördags natt men till och från väldigt ont under dagarna och det är så utmattande. Jag är verkligen konstant jättetrött. Kommer knappt upp ur sängen på morgonen och orkar inte vara vaken särskilt mycket mer än till 21 på kvällarna. Det beror enligt mig till viss del på smärtan men säkert också på allt annat som pågår i kroppen just nu med tillförande av hormoner genom p-piller och avstängningen av den egna hormonproduktionen med sprayningen. Känns rätt naturligt att kroppen sliter och att trötthet blir en biverkning.
Men oj vad härligt det är att ljuset är tillbaka. Grillen har åkt fram också och vi har redan grillat flera kvällar. Det är verkligen en favorit! Så enkelt och så gott. Heja våren, du är så välkommen <3
Men, ont har jag haft. Inte så där ont som jag hade i lördags natt men till och från väldigt ont under dagarna och det är så utmattande. Jag är verkligen konstant jättetrött. Kommer knappt upp ur sängen på morgonen och orkar inte vara vaken särskilt mycket mer än till 21 på kvällarna. Det beror enligt mig till viss del på smärtan men säkert också på allt annat som pågår i kroppen just nu med tillförande av hormoner genom p-piller och avstängningen av den egna hormonproduktionen med sprayningen. Känns rätt naturligt att kroppen sliter och att trötthet blir en biverkning.
Men oj vad härligt det är att ljuset är tillbaka. Grillen har åkt fram också och vi har redan grillat flera kvällar. Det är verkligen en favorit! Så enkelt och så gott. Heja våren, du är så välkommen <3
lördag 2 april 2016
Biverkningar av Synarela redan?
Jag brukar ju vanligen äta ibuprofen varje dag. Oftast tillsammans med Alvedon men har nästan inte gått en dag på flera månader nu där jag varit utan åtminstone 1 ibuprofen/ipren/ibumetin om dagen.
Nu får jag inte längre ta det eftersom vi försöker bli gravida. Jag har haft så ont de senaste dagarna. Vaknade i natt också av typ mensvärk. Känns inte bra att jag vaknade av det. Fick ta en extra Alvedon och värma vetekudden och till slut kunde jag somna om. Blir ändå lite orolig att jag fått så ont igen och undrar hur det ska gå att jobba om jag inte kan sova ordentligt på nätterna och om jag får ännu ondare. Försöker att inte oroa mig men det är såklart svårt för mig som vanligtvis utgår ifrån det värsta.
Jag har ett TENS-besök inbokat men det är först samma dag som jag ska tillbaka för ultraljus så dvs ca tre veckor. Varför tog jag inte tag i det mycket tidigare? Suck. Hur som, det är bara hoppas på det bästa och att det inte blir värre än så här. Det borde ju inte bli det tycker jag. Synarela används ju ibland som behandlingsmetod för endo så finns ju inget som talar för att jag skulle bli sämre av Synarelan. Dock har jag googlat mig fram till att det nog är fler än jag som får mensvärksliknande känslor av den så jag tror nog att just det kan vara en biverkning. Hade nog hoppats på att få biverkningar den första veckan med synarelan men det verkar nog som att jag redan efter dryga 2 dagars användande börjar känna av den.
Vi tar en dag i taget så ska nog det här lösa sig det med!
Nu får jag inte längre ta det eftersom vi försöker bli gravida. Jag har haft så ont de senaste dagarna. Vaknade i natt också av typ mensvärk. Känns inte bra att jag vaknade av det. Fick ta en extra Alvedon och värma vetekudden och till slut kunde jag somna om. Blir ändå lite orolig att jag fått så ont igen och undrar hur det ska gå att jobba om jag inte kan sova ordentligt på nätterna och om jag får ännu ondare. Försöker att inte oroa mig men det är såklart svårt för mig som vanligtvis utgår ifrån det värsta.
Jag har ett TENS-besök inbokat men det är först samma dag som jag ska tillbaka för ultraljus så dvs ca tre veckor. Varför tog jag inte tag i det mycket tidigare? Suck. Hur som, det är bara hoppas på det bästa och att det inte blir värre än så här. Det borde ju inte bli det tycker jag. Synarela används ju ibland som behandlingsmetod för endo så finns ju inget som talar för att jag skulle bli sämre av Synarelan. Dock har jag googlat mig fram till att det nog är fler än jag som får mensvärksliknande känslor av den så jag tror nog att just det kan vara en biverkning. Hade nog hoppats på att få biverkningar den första veckan med synarelan men det verkar nog som att jag redan efter dryga 2 dagars användande börjar känna av den.
Vi tar en dag i taget så ska nog det här lösa sig det med!
fredag 1 april 2016
Första IVF besöket
I veckan var vi alltså på vårt första IVF besök. Jag känner mig lite omtumlad för att allt går så fort nu. Nu är vi igång liksom. Vi är planerade för ett första ägguttag och försök innan sommaren. Så eventuellt får jag inte dricka vin nu på över ett år.
Men ok för att börja lite från början så var jag extremt nöjd över besöket på många sätt. Personalen var supergullig och tålmodiga med frågor etc. Vi började med att få hela processen förklarad för oss noga och med möjlighet att ställa en massa frågor. Sedan var det dags för en gynundersökning och jag var nervös eftersom jag brukar få väldigt ont men hon som undersökte mig var väldigt försiktig och det gick förhållandevis väldigt bra även om jag fick ont då och då. Anledningen till undersökningen var att försöka se hur många äggblåsor jag hade i varje äggstock. Och några kunde hon räkna till i alla fall. Vi fick sedan gå ut medan hon skulle diskutera behandlingsmetod med överläkaren. Min endometrios och kanske främst mina cystor ställer till det lite så hon behövde rådfråga överläkaren för att komma fram till det bästa upplägget.
Under tiden fick jag väga och mäta mig tillsammans med barnmorskan och sedan kom läkaren och vi gick allihop tillsammans till ett rum där de förklarade att de tyckte att jag kunde börja med nässpray redan nästa dag och fick sedan en grundlig förklaring av hela processen. Liksom oj nu går det undan. Men lika bra att köra!
Så tanken är nu att jag ska gå på Synarela nässpray i 3 veckor - 2x2 dvs två spray på morgonen och två på kvällen ett i vardera näsborre. Synarelan försätter en nästan som i klimakteriet med samma biverkningar dvs, svettningar, humörsvängningar etc. Första veckan med sprayen ska jag fortsätta som normalt med två p-piller om dagen, efter en vecka går jag ner på ett p-piller och sen sista veckan med sprayen ska jag inte ta något piller alls längre. Eftersom Synarelan försätter mig i klimakteriet kommer jag inte få någon mens när jag slutar med p-pillrena.
När tre veckor med sprayen har gått ska jag komma på ett ultraljud för att säkerställa att jag är nedreglerad tillräckligt mycket. Om jag är det så ska jag börja med sprutorna och hålla på i ca två veckor innan äggutplocket. Kommer inte ihåg exakt vilka sprutor och när jag skulle ta dem just nu men skulle få en genomgång igen när det närmar sig. Lite läskigt var det i alla fall när jag fick öva på att sticka mig i magen men det gick bra så är inte så nervös för sprutorna som jag var innan.
Jag har nu också fått lära mig anledningen till att man i vissa fall väljer att nedreglera innan man stimulerar och det är för att öka chanserna för att få så många jämnstora ägg som möjligt. Om man bara stimulerar så får man oftast lite olika mogna ägg. Dvs vissa har då blivit övermogna och andra är lite för outvecklade så det är några man inte kan använda. Om man istället nedregleras innan så hamnar alla ägg i samma mognadsfas och oftast ökar då chanserna till att man får ut fler användbara ägg. Så det kanske helt enkelt är värt lite svettningar och humörsvängningar :)
Det känns verkligen så spännande just nu. Hade inte alls trott att jag kanske skulle kunna vara gravid redan innan sommaren. Även om jag vissa stunder är helt säker på att jag kommer vara gravid efter första försöket så försöker jag också att inte ta det för givet. Det är inte alls så stor sannolikhet att just första försöket lyckas, eller kanske ens andra eller tredje men man måste ju våga hoppas också. Tänk vad fint det vore!
Men ok för att börja lite från början så var jag extremt nöjd över besöket på många sätt. Personalen var supergullig och tålmodiga med frågor etc. Vi började med att få hela processen förklarad för oss noga och med möjlighet att ställa en massa frågor. Sedan var det dags för en gynundersökning och jag var nervös eftersom jag brukar få väldigt ont men hon som undersökte mig var väldigt försiktig och det gick förhållandevis väldigt bra även om jag fick ont då och då. Anledningen till undersökningen var att försöka se hur många äggblåsor jag hade i varje äggstock. Och några kunde hon räkna till i alla fall. Vi fick sedan gå ut medan hon skulle diskutera behandlingsmetod med överläkaren. Min endometrios och kanske främst mina cystor ställer till det lite så hon behövde rådfråga överläkaren för att komma fram till det bästa upplägget.
Under tiden fick jag väga och mäta mig tillsammans med barnmorskan och sedan kom läkaren och vi gick allihop tillsammans till ett rum där de förklarade att de tyckte att jag kunde börja med nässpray redan nästa dag och fick sedan en grundlig förklaring av hela processen. Liksom oj nu går det undan. Men lika bra att köra!
Så tanken är nu att jag ska gå på Synarela nässpray i 3 veckor - 2x2 dvs två spray på morgonen och två på kvällen ett i vardera näsborre. Synarelan försätter en nästan som i klimakteriet med samma biverkningar dvs, svettningar, humörsvängningar etc. Första veckan med sprayen ska jag fortsätta som normalt med två p-piller om dagen, efter en vecka går jag ner på ett p-piller och sen sista veckan med sprayen ska jag inte ta något piller alls längre. Eftersom Synarelan försätter mig i klimakteriet kommer jag inte få någon mens när jag slutar med p-pillrena.
När tre veckor med sprayen har gått ska jag komma på ett ultraljud för att säkerställa att jag är nedreglerad tillräckligt mycket. Om jag är det så ska jag börja med sprutorna och hålla på i ca två veckor innan äggutplocket. Kommer inte ihåg exakt vilka sprutor och när jag skulle ta dem just nu men skulle få en genomgång igen när det närmar sig. Lite läskigt var det i alla fall när jag fick öva på att sticka mig i magen men det gick bra så är inte så nervös för sprutorna som jag var innan.
Jag har nu också fått lära mig anledningen till att man i vissa fall väljer att nedreglera innan man stimulerar och det är för att öka chanserna för att få så många jämnstora ägg som möjligt. Om man bara stimulerar så får man oftast lite olika mogna ägg. Dvs vissa har då blivit övermogna och andra är lite för outvecklade så det är några man inte kan använda. Om man istället nedregleras innan så hamnar alla ägg i samma mognadsfas och oftast ökar då chanserna till att man får ut fler användbara ägg. Så det kanske helt enkelt är värt lite svettningar och humörsvängningar :)
Det känns verkligen så spännande just nu. Hade inte alls trott att jag kanske skulle kunna vara gravid redan innan sommaren. Även om jag vissa stunder är helt säker på att jag kommer vara gravid efter första försöket så försöker jag också att inte ta det för givet. Det är inte alls så stor sannolikhet att just första försöket lyckas, eller kanske ens andra eller tredje men man måste ju våga hoppas också. Tänk vad fint det vore!
tisdag 22 mars 2016
Vi har fått en tid!
Äntligen! Men också oväntat tidigt. Vi har fått besked om att vi är välkomna på vårt första ivf-besök. Det känns overkligt. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska eller kan förvänta mig av det första besöket. Jag är nervös. Jag känner en rädsla inför behandlingen och jag förväntar mig det värsta. Att jag ska må skit och att första försöket ändå inte kommer att lyckas men samtidigt ser jag så mycket fram emot det. För inom mig brinner ändå hoppet. Det kan gå på första. Det kan betyda att jag är gravid innan sommaren, eller i alla fall till hösten.
Vi är bara i början på babymakingroad men det känns just nu väldans härligt.
Vi är bara i början på babymakingroad men det känns just nu väldans härligt.
torsdag 25 februari 2016
Det tar sig
Det går i alla fall framåt i den här sega historien. Vi har fått vår remissbekräftelse. Oj vad jag gick och väntade på den. Blev besatt och nästan sprang till brevlådan varje dag i hopp om att det skulle ligga ett brev från fertilitetskliniken och en dag låg det där.
Tillsammans med remissbekräftelsen låg ett formulär som man ska skicka in. Vi skrev att vi vill börja så snart som möjligt och att vi kan komma in med kort varsel, så nu blir jag nästan lite nervös varje gång någon med okänt nummer ringer men för att vara realist så tror jag det kommer dröja 7 minst månader innan vi får en kallelse till ett besök. I bekräftelsen stod det att väntetiden förnuvarande är ca 7-9 månader, alltså så ska jag nog kanske inte bli förvånad om det dröjer typ 12 månader. Det som ger mig lite hopp är att när jag ringde fertilitetskliniken för att fråga hur det gick med vår remiss (dvs innan vi fick remissbekräftelsen) så sa dem att de försöker ge endo-patienter förtud och att förhoppningen är att vi endast ska behöva vänta i ca tre månader. Detta stod det såklart inget om i remissbekräftelsen men jag tänker att det bara var ett standardbrev och att jag, som endo-patient, ändå kan hoppas på att bli kallad innan de 7-9 månaderna. Vi får se helt enkelt.
Idag ringde min endo-läkare och sa att jag behövde ta lite nya blodprover på min VC för att mäta min hormonnivå. Tydligen helt vanligt och egentligen en del av den "vanliga" fertilitetsutredning som alla med ivf-remiss måste genomgå. Vet inte om hon missat att ta proverna på mig tidigare eller om det är vanligt att man får gå och ta dem efter remissen men oavsett så ska jag pallra mig dit så fort som möjligt så att de får in dem. Jag antar att det har något att göra med att de behöver veta mina hormonnivåer för att kunna lägga upp en behandlingsplan.
I övrigt så rullar livet på rätt bra. Jag tycker att mina terapeut-besök börjat ge lite utdelning och förra gången grät jag faktiskt inget alls. Jobbet känns aningen bättre och förhoppningsvis blir det rätt mycket ändring i den delen snart så det känns spännande. Snart får jag två veckors semester också och jag längtar galet, ska bli så skönt att få se lite sol och bara koppla av, träna och ha det gött. Tror jag och min kära verkligen behöver komma bort lite. Vem behöver inte det under den här trista och gråa perioden!
Tillsammans med remissbekräftelsen låg ett formulär som man ska skicka in. Vi skrev att vi vill börja så snart som möjligt och att vi kan komma in med kort varsel, så nu blir jag nästan lite nervös varje gång någon med okänt nummer ringer men för att vara realist så tror jag det kommer dröja 7 minst månader innan vi får en kallelse till ett besök. I bekräftelsen stod det att väntetiden förnuvarande är ca 7-9 månader, alltså så ska jag nog kanske inte bli förvånad om det dröjer typ 12 månader. Det som ger mig lite hopp är att när jag ringde fertilitetskliniken för att fråga hur det gick med vår remiss (dvs innan vi fick remissbekräftelsen) så sa dem att de försöker ge endo-patienter förtud och att förhoppningen är att vi endast ska behöva vänta i ca tre månader. Detta stod det såklart inget om i remissbekräftelsen men jag tänker att det bara var ett standardbrev och att jag, som endo-patient, ändå kan hoppas på att bli kallad innan de 7-9 månaderna. Vi får se helt enkelt.
Idag ringde min endo-läkare och sa att jag behövde ta lite nya blodprover på min VC för att mäta min hormonnivå. Tydligen helt vanligt och egentligen en del av den "vanliga" fertilitetsutredning som alla med ivf-remiss måste genomgå. Vet inte om hon missat att ta proverna på mig tidigare eller om det är vanligt att man får gå och ta dem efter remissen men oavsett så ska jag pallra mig dit så fort som möjligt så att de får in dem. Jag antar att det har något att göra med att de behöver veta mina hormonnivåer för att kunna lägga upp en behandlingsplan.
I övrigt så rullar livet på rätt bra. Jag tycker att mina terapeut-besök börjat ge lite utdelning och förra gången grät jag faktiskt inget alls. Jobbet känns aningen bättre och förhoppningsvis blir det rätt mycket ändring i den delen snart så det känns spännande. Snart får jag två veckors semester också och jag längtar galet, ska bli så skönt att få se lite sol och bara koppla av, träna och ha det gött. Tror jag och min kära verkligen behöver komma bort lite. Vem behöver inte det under den här trista och gråa perioden!
söndag 31 januari 2016
Ny vecka
Helgen har varit jättebra! Jag tvingade mig att komma ut ur huset för att träffa lite underbara människor. Så glad för det. Jag får inte fortsätta isolera mig. Måste träffa människor för människor gör mig glad.
Imorgon är det måndag. Jag önskar att jag kunde känna minsta pepp till att försöka ta tag i mig själv imorgon.
Ställde mig på vågen nyss och insåg att jag fortfarande väger 5 kg mer än jag vill, det har inte hänt något alls. Möjligen lite uppåt.
Jag fasar för utvecklingssamtalet på jobbet, där jag vet att jag kommer få kritik (har fått reda på den korta varianten så jag vet lite vad som väntar). När jag redan är deppig klarar jag inte kritik. Eller, egentligen klarar jag nog aldrig kritik. Är verkligen sämst på det. Utvecklingssamtalet på jobbet gör att jag får ångest. Skulle helst hoppa det helt. Spelar ingen roll hur mycket bra de säger, jag kommer bara ihåg det negativa.
Jag fasar för terapeutbesöket på torsdag, dels för att återigen missa arbetstid, dels för att jag inte vet om jag orkar prata om allt skit.
Så nej, jag ser inte alls fram emot den kommande veckan. Inte det minsta.
lördag 30 januari 2016
Efter depp kommer...
Nu har jag varit deppig i över en vecka. Brutit ihop totalt hos min terapeut över allt men kanske främst hur otillräcklig jag känner mig och hur ledsen jag är på min kropp som bara sviker. Hur arg jag är på mitt jobb och på mig själv. Hur besatt jag har blivit över att bli gravid och få ett barn, att ångesten och hoppet avlöser varann hela tiden och att tankarna snurrar och leker hela havet stormar i mitt huvud.
Det är skönt att få bryta ihop. Att få tycka synd om sig själv. Men inte för länge. Nu måste jag börja vända deppet, tänka positivt och se fram emot det här året. Det kan ju bli ett fantastiskt år, men det blir verkligen inte bättre än förra om jag inte försöker. Jag måste börja tänka positivt igen, bli mer som mitt gamla jag.
Kanske låter jag mig själv deppa idag och så vänder jag på det imorgon eller på måndag istället.
Jag har precis suttit och letat jobb. Det är en spännande och skrämmande tanke att söka ett nytt jobb, det liksom pirrar lite i magen när jag hittar ett jobb som jag faktiskt kan tänka mig. Jag hittade ett som jag verkligen, verkligen kände för på alla plan. Tyvärr var sista ansökningsdagen igår. Tänker att jag kanske borde se det som ett tecken, att det inte är dags än. Att jag kanske ska kämpa på nu på jobbet tills jag lyckas bli gravid och mammaledig, att det kanske känns helt annorlunda på jobbet om jag bara får ca 1 år uppehåll som mammaledig. Kanske blir det bättre då, och kanske inte. Känns det inte bättre då kan jag ju alltid söka nytt jobb då istället. Samtidigt vet jag inte hur många år jag kanske behöver vänta innan jag lyckas bli gravid, om ens någonsin. Så jag fortsätter nog kolla jobb lite nu och då framöver. Tänker att det är lite som när man letar hus på hemnet, man måste gå på ett antal visningar innan man förstår vad man verkligen vill.
De där punkterna jag lovade mig själv att hålla härom veckan har hittills inte lyckats särskilt bra (förutom att jag är rätt duktig på att hålla mig till mörk choklad och popcorn). Om jag bara kan bli frisk från den här fruktansvärda förkylningen jag dragit på mig igen så kan jag ju försöka komma igång med träningen. Kanske ska jag trots förkylningen försöka komma ut på en promenad så att jag kommer upp i 8 000 steg idag. Soffan känns dock väldigt skön just nu, kanske tar en tupplur först bara :p
Nästa vecka har jag bestämt mig för att vara frisk, glad, pigg och helst smärtfri.
Det är skönt att få bryta ihop. Att få tycka synd om sig själv. Men inte för länge. Nu måste jag börja vända deppet, tänka positivt och se fram emot det här året. Det kan ju bli ett fantastiskt år, men det blir verkligen inte bättre än förra om jag inte försöker. Jag måste börja tänka positivt igen, bli mer som mitt gamla jag.
Kanske låter jag mig själv deppa idag och så vänder jag på det imorgon eller på måndag istället.
Jag har precis suttit och letat jobb. Det är en spännande och skrämmande tanke att söka ett nytt jobb, det liksom pirrar lite i magen när jag hittar ett jobb som jag faktiskt kan tänka mig. Jag hittade ett som jag verkligen, verkligen kände för på alla plan. Tyvärr var sista ansökningsdagen igår. Tänker att jag kanske borde se det som ett tecken, att det inte är dags än. Att jag kanske ska kämpa på nu på jobbet tills jag lyckas bli gravid och mammaledig, att det kanske känns helt annorlunda på jobbet om jag bara får ca 1 år uppehåll som mammaledig. Kanske blir det bättre då, och kanske inte. Känns det inte bättre då kan jag ju alltid söka nytt jobb då istället. Samtidigt vet jag inte hur många år jag kanske behöver vänta innan jag lyckas bli gravid, om ens någonsin. Så jag fortsätter nog kolla jobb lite nu och då framöver. Tänker att det är lite som när man letar hus på hemnet, man måste gå på ett antal visningar innan man förstår vad man verkligen vill.
De där punkterna jag lovade mig själv att hålla härom veckan har hittills inte lyckats särskilt bra (förutom att jag är rätt duktig på att hålla mig till mörk choklad och popcorn). Om jag bara kan bli frisk från den här fruktansvärda förkylningen jag dragit på mig igen så kan jag ju försöka komma igång med träningen. Kanske ska jag trots förkylningen försöka komma ut på en promenad så att jag kommer upp i 8 000 steg idag. Soffan känns dock väldigt skön just nu, kanske tar en tupplur först bara :p
Nästa vecka har jag bestämt mig för att vara frisk, glad, pigg och helst smärtfri.
tisdag 19 januari 2016
Break down
Usch, när allt bara slår emot en som en käftsmäll. Alla tankar, alla rädslor, smärta, yrsel och illamående samt tårar. Nattsvart.
Bryt ihop, kom igen, bryt ihop, kom igen.
Bryt ihop, kom igen, bryt ihop, kom igen.
måndag 18 januari 2016
Viktuppgång
Jag ska nog inte klaga egentligen. Jag har alltid kunnat äta vad jag vill och i princip inte rört på mig alls utan att gå upp i vikt för det. Men usch vad jobbigt jag tycker att det är att jag gått upp av de dubbla p-piller jag stoppar i mig varje dag nu. Sambon är ju glad för att brösten blivit stora/större men inte ens det kan jag känna någon glädje i. Stora bröst gör mig bara att se ännu större ut och jag tycker inte det är särskilt snyggt med stora bröst heller. Det gör bara att jag ser vulgär ut i en något urringad klänning eller blus och jag känner mig inte alls bekväm med att visa klyftan på jobbet eller alls.
Ja, jag förstår att det får mig att låta som en väldigt ohärlig person. "Stackars mig som aldrig behövt gå upp i vikt och som alltid ätit allt jag velat och som nu har fått lite föra stora bröst!" Stackars mig. Men alla kan inte vara värst och jag har bara mig själv att utgå ifrån. Jag har gått upp 5 kg sen i somras. 5 kg sen jag började äta hormonerna. Jag väger nu 3 kg mer än jag sagt att jag någonsin ska väga (förutom de ggr jag förhoppningsvis lyckas bli gravid). Jag mår dåligt av det. Jag skulle nog fortfarande inte beskrivas som tjock men det handlar om min egen självbild. Det handlar också om att jag knappt kan ha mina kläder längre. Att allt sitter lite för tight och att jag måste knäppa upp byxorna när jag ätit.
Det är också den här sjuka hungern som jag känner alldeles för ofta fast jag inte äter mindre än tidigare, snarare mer. Jag känner igen hungern från när jag åt hormoner när jag var yngre. Det är en hungern som gör att magen vänder sig ut och in och ett det överväldigande illamåendet som välter över mig om jag inte genast efter första kurret stoppar något i munnen. Det är en obehaglig hunger och äter jag inte omgående blir jag obehaglig mot min omgivning. Innan hormonerna kunde jag såklart vara hungrig, men inte alls på samma nivå.
Men nu har jag försökt ta tag i detta.
- Jag får bara äta mörk choklad och popcorn såtillvida jag inte blir bjuden på gottis under helgerna för då får jag äta (däremot får jag äta mörk choklad och popcorn även under vardagar om jag vekrligen känner för det).
- Jag ska börja stå vid mitt skrivbord ca 2,5 h om dagen (med en kortare invänjnings-/ upptrappningsperiod från 1 h om dagen upp till 2,5 h). Jag läste nämligen att om man står minst 2,5 h om dagen så kan man gå ner 10 kg på ett år (källkritisk, knappast). Jag vill naturligtvis inte gå ner 10 kg för det skulle vara alldeles för mycket, men jag tänker att det kan hjälpa lite i kampen mot hormonviktökningen.
- Jag ska försöka gå minst 8 000 steg om dagen.
- Jag ska träna minst 1 ggn/vecka.
Det kanske låter som väldigt små steg men för någon som i princip ätit godis/kakor minst 5 dagar i veckan, alltid sitter som en säckpotatis framför datorn, endast kommer upp i 5 000 steg om dagen och som tränat oregelbundet i hela sitt liv så är det en början. En bra början tror jag, och jag vill inte sätta ribban allt för högt med risk för att jag då bara kommer ge upp.
Nu när jag skrivit ner det känns det mer verkligt, nu finns det ingen återvändo. Hej då 5 kg!
Ja, jag förstår att det får mig att låta som en väldigt ohärlig person. "Stackars mig som aldrig behövt gå upp i vikt och som alltid ätit allt jag velat och som nu har fått lite föra stora bröst!" Stackars mig. Men alla kan inte vara värst och jag har bara mig själv att utgå ifrån. Jag har gått upp 5 kg sen i somras. 5 kg sen jag började äta hormonerna. Jag väger nu 3 kg mer än jag sagt att jag någonsin ska väga (förutom de ggr jag förhoppningsvis lyckas bli gravid). Jag mår dåligt av det. Jag skulle nog fortfarande inte beskrivas som tjock men det handlar om min egen självbild. Det handlar också om att jag knappt kan ha mina kläder längre. Att allt sitter lite för tight och att jag måste knäppa upp byxorna när jag ätit.
Det är också den här sjuka hungern som jag känner alldeles för ofta fast jag inte äter mindre än tidigare, snarare mer. Jag känner igen hungern från när jag åt hormoner när jag var yngre. Det är en hungern som gör att magen vänder sig ut och in och ett det överväldigande illamåendet som välter över mig om jag inte genast efter första kurret stoppar något i munnen. Det är en obehaglig hunger och äter jag inte omgående blir jag obehaglig mot min omgivning. Innan hormonerna kunde jag såklart vara hungrig, men inte alls på samma nivå.
Men nu har jag försökt ta tag i detta.
- Jag får bara äta mörk choklad och popcorn såtillvida jag inte blir bjuden på gottis under helgerna för då får jag äta (däremot får jag äta mörk choklad och popcorn även under vardagar om jag vekrligen känner för det).
- Jag ska börja stå vid mitt skrivbord ca 2,5 h om dagen (med en kortare invänjnings-/ upptrappningsperiod från 1 h om dagen upp till 2,5 h). Jag läste nämligen att om man står minst 2,5 h om dagen så kan man gå ner 10 kg på ett år (källkritisk, knappast). Jag vill naturligtvis inte gå ner 10 kg för det skulle vara alldeles för mycket, men jag tänker att det kan hjälpa lite i kampen mot hormonviktökningen.
- Jag ska försöka gå minst 8 000 steg om dagen.
- Jag ska träna minst 1 ggn/vecka.
Det kanske låter som väldigt små steg men för någon som i princip ätit godis/kakor minst 5 dagar i veckan, alltid sitter som en säckpotatis framför datorn, endast kommer upp i 5 000 steg om dagen och som tränat oregelbundet i hela sitt liv så är det en början. En bra början tror jag, och jag vill inte sätta ribban allt för högt med risk för att jag då bara kommer ge upp.
Nu när jag skrivit ner det känns det mer verkligt, nu finns det ingen återvändo. Hej då 5 kg!
lördag 16 januari 2016
Kyligt
Alltså det är så fint ute. Så otroligt vackert med alla snökristaller. Det är runt -18 idag och det blir så fantastiska soluppgångar i sådan här kyla. Jag vaknade vid 8 och det var ett härligt ljus ute, ett sådant ljus det bara kan bli en kall vintermorgon. Vi har absolut inga planer idag så jag bestämde mig för att ligga kvar i sängen. Självklart somnade jag om och vaknade nu efter 10. Vilket ju inte gör något men jag har, ju närmare 30 jag kommer, börjat få ångest över att dagarna bara försvinner. Att livet försvinner. Allt går så fort. Varje dag jag inte gör något vettigt känns som att jag slösar bort.
Idag behövde jag nog ändå sovmorgon. Har varit en helvetesstressig vecka på jobbet och jag har varit hemma efter 21 varje kväll (till min sambos stora förtjusning). Och inte blir det bättre nästa vecka heller.
Endon har hållit sig någorlunda i schakt under veckan även om jag har haft känningar till och från. Har dock slutat äta konstant smärtstillande och tycker det funkar helt ok. Jag tar bara smärtstillande vid behov nu, dvs när jag känner av smärtan. Jag har väl visserligen känt av den varje dag den här veckan och tagit smärtstillande varje morgon men har inte behövt ta mer än 1 ggn/dag.
Idag vill jag tvinga sambon bygga lite på huset. Vi behöver fortfarande få på plats lite småsaker på nedervåningen innan vi helt klara på den våningen. Tanken är att vi inte får röra övervåningen innan nedervåningen är helt klar. Det behöver nog också bli lite varmare ute innan vi kan ta tag i övervåningen. Det är ett mycket större projekt så vi behöver vara ute och såga etc. men vore skönt att ta de sista listerna och trösklar m.m. här nere så vi kan slappna av ett tag också innan vi tar nästa steg. Han är dock så himla trött hela tiden (ligger och sover bredvid mig) så kommer behöver tjata lite, och hjälpa till :p
Och så vill jag hinna med en promenad också i solen. Även fast det är så kallt känner jag att jag måste komma ut lite efter att ha suttit instängd på ett kontor hela veckan.
Vi funderar mycket på ivf-remissen. Vi har inte hört så mycket alls men hoppas på återkoppling på proverna innan slutet av januari och något sorts besked om vilken tidsperiod vi pratar om. Så mycket känslor.
Idag behövde jag nog ändå sovmorgon. Har varit en helvetesstressig vecka på jobbet och jag har varit hemma efter 21 varje kväll (till min sambos stora förtjusning). Och inte blir det bättre nästa vecka heller.
Endon har hållit sig någorlunda i schakt under veckan även om jag har haft känningar till och från. Har dock slutat äta konstant smärtstillande och tycker det funkar helt ok. Jag tar bara smärtstillande vid behov nu, dvs när jag känner av smärtan. Jag har väl visserligen känt av den varje dag den här veckan och tagit smärtstillande varje morgon men har inte behövt ta mer än 1 ggn/dag.
Idag vill jag tvinga sambon bygga lite på huset. Vi behöver fortfarande få på plats lite småsaker på nedervåningen innan vi helt klara på den våningen. Tanken är att vi inte får röra övervåningen innan nedervåningen är helt klar. Det behöver nog också bli lite varmare ute innan vi kan ta tag i övervåningen. Det är ett mycket större projekt så vi behöver vara ute och såga etc. men vore skönt att ta de sista listerna och trösklar m.m. här nere så vi kan slappna av ett tag också innan vi tar nästa steg. Han är dock så himla trött hela tiden (ligger och sover bredvid mig) så kommer behöver tjata lite, och hjälpa till :p
Och så vill jag hinna med en promenad också i solen. Även fast det är så kallt känner jag att jag måste komma ut lite efter att ha suttit instängd på ett kontor hela veckan.
Vi funderar mycket på ivf-remissen. Vi har inte hört så mycket alls men hoppas på återkoppling på proverna innan slutet av januari och något sorts besked om vilken tidsperiod vi pratar om. Så mycket känslor.
torsdag 7 januari 2016
Årsdag
Idag är det min endo-årsdag. Det är exakt ett år sedan jag behövde åka in på sjukhus för första gången. Det var en dag med riktiga oc, fruktansvärda smärtor. Jag började få ont redan den 6e och låg i sängen hela dagen, kunde sedan inte sova på hela natten trots maximal smärtlindring (av det som fanns hemma på den tiden, kombo av alvedon och Ipren). Jag hade ett tåg att passa, jag behövde åka och jobba. Jag kunde ju inte sjukskriva mig när jag skulle ut på klientuppdrag. Det gick ju inte, de räknade med mig. Men det fanns inga alternativ, jag kunde inte resa mig för att ens gå till toaletten. Hade aldrig tidigare känt sådan smärta. Jag var tvungen att sjukanmäla mig.
Vårdguiden sa att det antagligen var förstoppning, sa att jag skulle ta laxeringsmedel innan jag besökte läkare. Paniken som uppstod. Hur skulle jag få tag på laxeringsmedel? Och jag bajsade väl bra igår, det gjorde jag väl?
Men det blev aldrig något laxeringsmedel för mig, det blev ett akutbesök på vårdcentralen där mitt CRP (infektionsvärde) va alldeles för högt, omkring 90. Läkaren på VC trodde att det va blindtarmen och skickade snabbt iväg mig med sjuktransport till sjukhuset. Där blev det provtagningar, känn i rumpan, röntgen etc innan de kunde konstatera att jag behövde åka till gyn för att det var äggledaren som gav utslag. Fler sjuktransporter och provtagningar, fastande och morfindoser som avlöste varann. Jag var rätt matt när läkaren vid 22 på kvällen bestämde sig för att lägga in mig. Infektion i äggledaren sa de. Intravenöst antibiotika. Jag låg inne 5 dagar med intravenöst och kräkningar. Och sen mådde jag bättre, mitt CRP var tillbaka på normalt. Utskrivning med 10 dagars kur med två olika typer av antibiotika och jag mådde toppen. Min mens var ju också slut efter de 5 dagarna men det var de ingen som tänkte på då. Inte jag heller.
Ett halvår senare fick jag den rätta diagnosen. Endometrios. Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det, inte riktigt förstå hur den sjukdomen påverkar mig.
Jag har nu ett år efter första akuta symtomen en äggledare mindre, en som inte längre fungerar och en remiss till ivf. Jag äter regelbundet smärtstillande och har ont varje dag mer eller mindre. Men jag lever fortfarande mitt liv precis som jag vill, kanske med aningen mer smärtstillande ständigt i närheten. Jag går ingenstans utan alvedon, ibuprofen och citodon i fickan. Men jag kan jobba, resa, shoppa, festa, träna, äta och må bra. Det är jag tacksam för, för jag vet att inte alla med endo kan det.
Det gick alltså relativt fort för mig att få diagnos efter det att jag för första gången sökt akut hjälp. Jag tror det som hjälpte mig mest var mina höga CRP värden. De gjorde att läkarna tog mig på allvar varje gång jag sökte akut. Jag har dock förstått att höga CRP-värden inte är ett måste vid endo. Man kan ha fruktansvärt ont ändå.
Vårdguiden sa att det antagligen var förstoppning, sa att jag skulle ta laxeringsmedel innan jag besökte läkare. Paniken som uppstod. Hur skulle jag få tag på laxeringsmedel? Och jag bajsade väl bra igår, det gjorde jag väl?
Men det blev aldrig något laxeringsmedel för mig, det blev ett akutbesök på vårdcentralen där mitt CRP (infektionsvärde) va alldeles för högt, omkring 90. Läkaren på VC trodde att det va blindtarmen och skickade snabbt iväg mig med sjuktransport till sjukhuset. Där blev det provtagningar, känn i rumpan, röntgen etc innan de kunde konstatera att jag behövde åka till gyn för att det var äggledaren som gav utslag. Fler sjuktransporter och provtagningar, fastande och morfindoser som avlöste varann. Jag var rätt matt när läkaren vid 22 på kvällen bestämde sig för att lägga in mig. Infektion i äggledaren sa de. Intravenöst antibiotika. Jag låg inne 5 dagar med intravenöst och kräkningar. Och sen mådde jag bättre, mitt CRP var tillbaka på normalt. Utskrivning med 10 dagars kur med två olika typer av antibiotika och jag mådde toppen. Min mens var ju också slut efter de 5 dagarna men det var de ingen som tänkte på då. Inte jag heller.
Ett halvår senare fick jag den rätta diagnosen. Endometrios. Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det, inte riktigt förstå hur den sjukdomen påverkar mig.
Jag har nu ett år efter första akuta symtomen en äggledare mindre, en som inte längre fungerar och en remiss till ivf. Jag äter regelbundet smärtstillande och har ont varje dag mer eller mindre. Men jag lever fortfarande mitt liv precis som jag vill, kanske med aningen mer smärtstillande ständigt i närheten. Jag går ingenstans utan alvedon, ibuprofen och citodon i fickan. Men jag kan jobba, resa, shoppa, festa, träna, äta och må bra. Det är jag tacksam för, för jag vet att inte alla med endo kan det.
Det gick alltså relativt fort för mig att få diagnos efter det att jag för första gången sökt akut hjälp. Jag tror det som hjälpte mig mest var mina höga CRP värden. De gjorde att läkarna tog mig på allvar varje gång jag sökte akut. Jag har dock förstått att höga CRP-värden inte är ett måste vid endo. Man kan ha fruktansvärt ont ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)