Igår fick jag lite bruna flytningar som blivit kraftigare idag tillsammans med att jag har börjat känna av mensvärk. Är superdepp. Tror jag är på ruvardag 11 eller 10 beroende på hur jag räknar. Ska inte ta testet förrän på fredag vilket ju nästan är en hel vecka kvar. Jag är dock rätt säker på att det är mensen som är på g och jag känner mig helt avtrubbad. Har inte tid att bli ledsen idag så jag trycker undan känslorna men jag känner att tårarna ligger tryckandes precis bakom hörnet.
Samtidigt har jag googlat sönder mig och verkar finnas de som blöder fast de är gravida, finns det som heter nidationsblödning/nidblödning men det verkar man få mycket tidigare och är eg en blödning som man får när ägget fäster...
Lite hopp har jag men det är en väldigt tunn strimma kvar :(
lördag 28 maj 2016
torsdag 26 maj 2016
Liv och död
Min farmor var världens bästa farmor. Den mest tålmodiga, snällaste och gulligaste människa jag någonsin träffat. Hon tyckte om alla och alla tyckte om henne. Hon har varit en stor förebild i mitt liv och hon har gett mig så mycket kärlek och trygghet. Hon har alltid funnits där för både mig och min syster. Alltid.
Tills nu. Min farmor har precis dött.
Hon och farfar var de bästa människorna ett barnbarn kunde önska sig. De hade alltid godis hemma som vi fick smaka av så länge vi frågade först. De hade den bästa trädgården med hallon, smultron, jordgubbar, rabarber, äpplen, plommon, krusbär och vinbär. Trädgården hade också massvis med fina blommor såsom rosor, pioner, gullvivor, tusenskönor i tusentals och rododendron.
Farmor bakade alltid de godaste bullarna, pepparkakorna, de färgglada småkakorna, drömmarna, finska pinnarna och rulltårtorna. Hon var också den bästa på pannkakor, både ugns - och tunnpannkaka. Farmor blev aldrig arg. Vi var alltid välkomna och de ställde alltid upp. De bodde nära så det var alltid härligt att gå förbi dem på vägen hem från skolan och äta nybakade bullar.
De ställde aldrig några krav på mig och min syster, de bara gav och gav och skämde bort oss.
Även om de båda var över 90 år när de dog och även om det inte då är så konstigt att man dör så är chocken och sorgen ändå bedövande.
Jag sörjer att hon dog innan mina eventuella barn fick möjlighet att träffa henne, innan hon fick chansen att se min syster gifta sig i höst, att jag aldrig mer kommer få hålla hennes hand eller krama henne.
Hon var bäst och jag älskar och saknar henne och farfar oerhört mycket.
Vila i frid nu fina farmor och hälsa farfar <3
Tills nu. Min farmor har precis dött.
Hon och farfar var de bästa människorna ett barnbarn kunde önska sig. De hade alltid godis hemma som vi fick smaka av så länge vi frågade först. De hade den bästa trädgården med hallon, smultron, jordgubbar, rabarber, äpplen, plommon, krusbär och vinbär. Trädgården hade också massvis med fina blommor såsom rosor, pioner, gullvivor, tusenskönor i tusentals och rododendron.
Farmor bakade alltid de godaste bullarna, pepparkakorna, de färgglada småkakorna, drömmarna, finska pinnarna och rulltårtorna. Hon var också den bästa på pannkakor, både ugns - och tunnpannkaka. Farmor blev aldrig arg. Vi var alltid välkomna och de ställde alltid upp. De bodde nära så det var alltid härligt att gå förbi dem på vägen hem från skolan och äta nybakade bullar.
De ställde aldrig några krav på mig och min syster, de bara gav och gav och skämde bort oss.
Även om de båda var över 90 år när de dog och även om det inte då är så konstigt att man dör så är chocken och sorgen ändå bedövande.
Jag sörjer att hon dog innan mina eventuella barn fick möjlighet att träffa henne, innan hon fick chansen att se min syster gifta sig i höst, att jag aldrig mer kommer få hålla hennes hand eller krama henne.
Hon var bäst och jag älskar och saknar henne och farfar oerhört mycket.
Vila i frid nu fina farmor och hälsa farfar <3
måndag 23 maj 2016
Lever på hoppet
Onsdagen den 18e juni
Vi fick tid direkt efter lunch på onsdagen och både jag och min sambo var liksom löjligt förväntansfulla inför det här besöket. Det var ju liksom nu det gällde.
Sköterskan tog emot oss och berättade vad som skulle hända efter insättningen. Att jag ska gå på vaginaltabletter ända fram till testdagen och att jag den 3 juni ska ta gravtest och ringa kliniken oavsett besked. Sedan fick vi träffa doktorn.
Det var samma doktor som gjort äggplocket. Han var väldigt saklig. Berättade att vi ju fått ut 4 st ägg och nu att 2 stycken blivit normalt befruktade. Inget var dock av strålande kvalitet men det ena var 4celligt och det andra 5celligt. Han rekommenderade oss, för ovanlighetens skull, att sätta in båda embryona på samma gång. Vi skulle naturligtvis ta en sekund att tänka på saken och om vi istället skulle vilja frysa in det andra embryot till nästa försök. Han sa att genom att sätta in två embryon ökar vår chans att lyckas bli gravida från 20 % (om endast ett embryo) till ca 30 %. Chansen för tvillingar skulle i så fall i sin tur vara ca 10 %.
För min del kändes det lite som ödet. Jag har länge tänkt att jag skulle kunna tänka mig tvillingar och att jag till och med skulle be dem att sätta in två embryon. Min sambo däremot har tidigare fått tvärpanik och sagt att det skulle bli alldeles för mycket med två på en gång och att det absolut inte var en bra idé. Han har såklart rätt. Klart att det skulle vara mycket med två på en gång. Det är ju mycket med en som nybliven förälder. Men jag tror jag skulle klara det och jag tror jag skulle älska det. Sedan googlade jag och läste på och förstod att man inte sätter in 2 st längre och att det krävs särskilda omständigheter etc för att göra det varför jag förstod att så nog inte skulle bli fallet, vilket gjorde min sambo lättat.
Jag tittade därför nu på honom och sa att jag kunde tänka mig att sätta in båda men sa att jag förstod om han var osäker. Vi tittade på varandra och sedan så sa han bara "kör på båda".
2 embryon. Ett femcelligt och ett fyrcelligt. Båda är inne i min livmoder just nu. Kanske har de fortsatt att växa och dela sig och kanske lyckas jag bli gravid. Kanske med ett barn eller kanske med två. Det känns bara så otroligt fint. Jag tänker mycket på dem och det är svårt att fokusera på mycket annat. Jag blir orolig över att jag äter något konstigt eller gör något dumt som gör att de får sämre möjligheter att lyckas där inne. Detta trots att de på kliniken sa åt mig att leva som vanligt. Men inget är som vanligt. Jag kanske kanske förhoppningsvis har vårt/våra framtida barn där inne och det känns bara så rätt. Samtidigt blir jag skräckslagen lite då och då när jag känner mig säker på att det inte kommer att lyckas. Varför skulle det gå på första. 30 % chans är ju inga superchanser direkt och det är säkert något mer fel på mig så att min livmoder inte klarar av sitt jobb, eller så är mina ägg helt enkelt av för dålig kvalitet. Det kommer inte gå, inte nu och inte sen, eller jo kanske på försök nr 8 men kommer vi orka göra detta 8 ggr? Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu. Hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan, hopp. Mest hoppas jag och tänker på framtiden. Har till och med kollat barnvagn. Så sjukt.
Fredagen den 3 juni vet jag.
Då vet jag om jag är gravid. Då kommer jag bli livrädd för missfall istället. Men ett missfall betyder ändå att jag lyckats bli gravid och att jag kan lyckas igen.
Men nu ska jag försöka att ta en dag i taget. Leva i nuet och inte oroa mig för framtiden för den kommer oavsett. Jag kommer inte att testa mig före testdagen. Jag vet att det är många som gör det och jag kommer nog vilja men samtidigt kan jag leva på hoppet fram till testdagen och om jag testar mig innan och det visar neg så kommer jag tappa modet. Så 3 juni it is.
Vi fick tid direkt efter lunch på onsdagen och både jag och min sambo var liksom löjligt förväntansfulla inför det här besöket. Det var ju liksom nu det gällde.
Sköterskan tog emot oss och berättade vad som skulle hända efter insättningen. Att jag ska gå på vaginaltabletter ända fram till testdagen och att jag den 3 juni ska ta gravtest och ringa kliniken oavsett besked. Sedan fick vi träffa doktorn.
Det var samma doktor som gjort äggplocket. Han var väldigt saklig. Berättade att vi ju fått ut 4 st ägg och nu att 2 stycken blivit normalt befruktade. Inget var dock av strålande kvalitet men det ena var 4celligt och det andra 5celligt. Han rekommenderade oss, för ovanlighetens skull, att sätta in båda embryona på samma gång. Vi skulle naturligtvis ta en sekund att tänka på saken och om vi istället skulle vilja frysa in det andra embryot till nästa försök. Han sa att genom att sätta in två embryon ökar vår chans att lyckas bli gravida från 20 % (om endast ett embryo) till ca 30 %. Chansen för tvillingar skulle i så fall i sin tur vara ca 10 %.
För min del kändes det lite som ödet. Jag har länge tänkt att jag skulle kunna tänka mig tvillingar och att jag till och med skulle be dem att sätta in två embryon. Min sambo däremot har tidigare fått tvärpanik och sagt att det skulle bli alldeles för mycket med två på en gång och att det absolut inte var en bra idé. Han har såklart rätt. Klart att det skulle vara mycket med två på en gång. Det är ju mycket med en som nybliven förälder. Men jag tror jag skulle klara det och jag tror jag skulle älska det. Sedan googlade jag och läste på och förstod att man inte sätter in 2 st längre och att det krävs särskilda omständigheter etc för att göra det varför jag förstod att så nog inte skulle bli fallet, vilket gjorde min sambo lättat.
Jag tittade därför nu på honom och sa att jag kunde tänka mig att sätta in båda men sa att jag förstod om han var osäker. Vi tittade på varandra och sedan så sa han bara "kör på båda".
2 embryon. Ett femcelligt och ett fyrcelligt. Båda är inne i min livmoder just nu. Kanske har de fortsatt att växa och dela sig och kanske lyckas jag bli gravid. Kanske med ett barn eller kanske med två. Det känns bara så otroligt fint. Jag tänker mycket på dem och det är svårt att fokusera på mycket annat. Jag blir orolig över att jag äter något konstigt eller gör något dumt som gör att de får sämre möjligheter att lyckas där inne. Detta trots att de på kliniken sa åt mig att leva som vanligt. Men inget är som vanligt. Jag kanske kanske förhoppningsvis har vårt/våra framtida barn där inne och det känns bara så rätt. Samtidigt blir jag skräckslagen lite då och då när jag känner mig säker på att det inte kommer att lyckas. Varför skulle det gå på första. 30 % chans är ju inga superchanser direkt och det är säkert något mer fel på mig så att min livmoder inte klarar av sitt jobb, eller så är mina ägg helt enkelt av för dålig kvalitet. Det kommer inte gå, inte nu och inte sen, eller jo kanske på försök nr 8 men kommer vi orka göra detta 8 ggr? Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu. Hopp, förtvivlan, hopp, förtvivlan, hopp. Mest hoppas jag och tänker på framtiden. Har till och med kollat barnvagn. Så sjukt.
Fredagen den 3 juni vet jag.
Då vet jag om jag är gravid. Då kommer jag bli livrädd för missfall istället. Men ett missfall betyder ändå att jag lyckats bli gravid och att jag kan lyckas igen.
Men nu ska jag försöka att ta en dag i taget. Leva i nuet och inte oroa mig för framtiden för den kommer oavsett. Jag kommer inte att testa mig före testdagen. Jag vet att det är många som gör det och jag kommer nog vilja men samtidigt kan jag leva på hoppet fram till testdagen och om jag testar mig innan och det visar neg så kommer jag tappa modet. Så 3 juni it is.
söndag 22 maj 2016
Från spray till äggplock
Tänk vad fort det går. Sist jag skrev hade jag precis börjat med synarela och nu sitter jag här och ruvar. Ruvar och hoppas något otroligt. Fredagen den 3e juni är det testdag och då får jag reda på om jag är gravid eller inte.
Det är en otrolig känsla just nu men jag slungas mellan hopp och förtvivlan. Oftast känner jag mig glad och tror att det här kommer gå nu på första försöket men sen kommer attacksorgen och jag blir jätteledsen och tror att det aldrig kommer att gå.
Låt mig hoppa tillbaka till Synarelan. Jag gick på Synarela dvs nässprayen i ca två veckor innan jag började blöda. Helt oförberett egentligen men fullt logiskt så här i efterhand. Men jag fick panik, verkligen full panik. Jag ska ju inte blöda, det gör min endometrios värre och jag får (för det mesta) fasansfulla smärtor. Det blev en otroligt jobbig vecka, även om smärtorna hölls sig hyfsat under kontroll. Jag fick äta Alvedon och även Citodon när det var som värst. Jag fick reda på att jag blödde för att man måste blöda ut den livmoderslemhinna som vuxit till sig. Min kropp gick ju in i klimakteriet och då är det naturligt att man blöder ut den slemhinna man har kvar.
Efter 3 v på Synarela så var jag på återbesök på kliniken. Ultraljudet visade att jag hade 6 st äggblåsor totalt, eventuellt någon till men eftersom mina äggstockar sitter så gömda så hade de svårt att se ordentligt. Jag fick besked om att fortsätta gå på Synarela i 1 vecka till för att komma tillbaka på ytterligare ett ultraljud. Jag var så besviken. Besviken för att jag var tvungen att ta nässprayen 1 vecka till, men inte för att jag mådde dåligt av den utan tvärtom - den tredje veckan med sprayen mådde jag bättre än på länge. Jag var i stort sett helt smärtfri vilket jag inte varit på ca 1 år. Jag var dock besviken för att jag bara hade 6 st äggblåsor vilket betydde att jag max kunde få ut 6 ägg. Jag som hoppats på 18 fina ägg.
En vecka till med spray och sedan fick jag träffa en läkare som förklarade för mig att jag hade adenomyos. Jag blev såklart livrädd. Blev också väldigt upprörd eftersom ingen talat om det för mig tidigare och läkaren nu liksom klämde ur sig det i förbifarten som om det var det mest naturliga och jag vetat om det i evighet. (Väl hemma gick jag in och googlade och som jag förstår är det en slags endometriosförändring i livmodern och som enligt 1177 Vårdguidens hemsida inte brukar ge några symtom.) Läkaren sa också att jag nu var helt nedreglerad och min livmoderslemhinna tillräckligt tunn. Han sa att jag kunde börja med sprutorna veckan efter (egentligen hade jag kunnat börja direkt men tydligen så startar de bara med sprutor på onsdagar el torsdagar).
Den 4 maj började jag således med sprutorna. Jag tog Puregon 300 och Menopur 150 varje kväll. De första gångerna jag skulle ta sprutorna var jag nästan panikslagen och första gången var såklart värst. Efter tredje dagen började jag vänja mig även om det såklart aldrig var särskilt skoj.
Den 9e maj tog jag blodprov på morgonen och sen ringde kliniken mig på eftermiddagen och berättade att jag var välkommen på nytt ultraljud den 12e. På ultraljudet konstaterade de att jag reagerat snabbt på hormonerna och de bokade in äggplock på måndagen den 16e maj.
Äggplocket. Hm, jag önskar jag kunde säga att det inte var så farligt men det var hemskt. Det gjorde fruktansvärt ont, framförallt när de skulle in med instrumenten som liksom skulle spärra upp vägen fram till äggblåsorna. Det spelade ingen roll hur mycket morfin de tryckte i mig utan det gjorde helt enkelt jävligt ont. Hade i och för sig inte väntat mig så mycket annat eftersom jag efter endometriosdiagnosen inte ens klarar av en vanlig gynundersökning utan extrema smärtor. Den här gången hade jag liksom inte heller något val, äggen skulle ju ut så det var bara att stå ut. Måste säga att även själva nålsticken känns, dvs när de sticker in nålen i äggblåsan och suger ut innehållet, men hade det bara varit den smärtan hade det nog varit uthärdligt eftersom det mer var ett brännande stick som gick över ganska snabbt. Sen hade jag ju också bara 6 st blåsor att gå in i, kan tänka mig att det blir ännu värre om man har 18 st.
4 st ägg fick de ut ur mina 6 blåsor. Det kändes såklart också som ett litet nederlag. Bara 4 stycken. Men 4 var betydligt bättre än 0 så jag kände mig ändå hoppfull. Nu gällde det bara att hoppas på att de blev fina embryon av dem också.
På måndagen kom de ut och på onsdagen skulle de in igen. Nu var det som sagt bara att hoppas att de 4 äggen var fina guldägg och att spermierna gjorde sitt jobb.
Det är en otrolig känsla just nu men jag slungas mellan hopp och förtvivlan. Oftast känner jag mig glad och tror att det här kommer gå nu på första försöket men sen kommer attacksorgen och jag blir jätteledsen och tror att det aldrig kommer att gå.
Låt mig hoppa tillbaka till Synarelan. Jag gick på Synarela dvs nässprayen i ca två veckor innan jag började blöda. Helt oförberett egentligen men fullt logiskt så här i efterhand. Men jag fick panik, verkligen full panik. Jag ska ju inte blöda, det gör min endometrios värre och jag får (för det mesta) fasansfulla smärtor. Det blev en otroligt jobbig vecka, även om smärtorna hölls sig hyfsat under kontroll. Jag fick äta Alvedon och även Citodon när det var som värst. Jag fick reda på att jag blödde för att man måste blöda ut den livmoderslemhinna som vuxit till sig. Min kropp gick ju in i klimakteriet och då är det naturligt att man blöder ut den slemhinna man har kvar.
Efter 3 v på Synarela så var jag på återbesök på kliniken. Ultraljudet visade att jag hade 6 st äggblåsor totalt, eventuellt någon till men eftersom mina äggstockar sitter så gömda så hade de svårt att se ordentligt. Jag fick besked om att fortsätta gå på Synarela i 1 vecka till för att komma tillbaka på ytterligare ett ultraljud. Jag var så besviken. Besviken för att jag var tvungen att ta nässprayen 1 vecka till, men inte för att jag mådde dåligt av den utan tvärtom - den tredje veckan med sprayen mådde jag bättre än på länge. Jag var i stort sett helt smärtfri vilket jag inte varit på ca 1 år. Jag var dock besviken för att jag bara hade 6 st äggblåsor vilket betydde att jag max kunde få ut 6 ägg. Jag som hoppats på 18 fina ägg.
En vecka till med spray och sedan fick jag träffa en läkare som förklarade för mig att jag hade adenomyos. Jag blev såklart livrädd. Blev också väldigt upprörd eftersom ingen talat om det för mig tidigare och läkaren nu liksom klämde ur sig det i förbifarten som om det var det mest naturliga och jag vetat om det i evighet. (Väl hemma gick jag in och googlade och som jag förstår är det en slags endometriosförändring i livmodern och som enligt 1177 Vårdguidens hemsida inte brukar ge några symtom.) Läkaren sa också att jag nu var helt nedreglerad och min livmoderslemhinna tillräckligt tunn. Han sa att jag kunde börja med sprutorna veckan efter (egentligen hade jag kunnat börja direkt men tydligen så startar de bara med sprutor på onsdagar el torsdagar).
Den 4 maj började jag således med sprutorna. Jag tog Puregon 300 och Menopur 150 varje kväll. De första gångerna jag skulle ta sprutorna var jag nästan panikslagen och första gången var såklart värst. Efter tredje dagen började jag vänja mig även om det såklart aldrig var särskilt skoj.
Den 9e maj tog jag blodprov på morgonen och sen ringde kliniken mig på eftermiddagen och berättade att jag var välkommen på nytt ultraljud den 12e. På ultraljudet konstaterade de att jag reagerat snabbt på hormonerna och de bokade in äggplock på måndagen den 16e maj.
Äggplocket. Hm, jag önskar jag kunde säga att det inte var så farligt men det var hemskt. Det gjorde fruktansvärt ont, framförallt när de skulle in med instrumenten som liksom skulle spärra upp vägen fram till äggblåsorna. Det spelade ingen roll hur mycket morfin de tryckte i mig utan det gjorde helt enkelt jävligt ont. Hade i och för sig inte väntat mig så mycket annat eftersom jag efter endometriosdiagnosen inte ens klarar av en vanlig gynundersökning utan extrema smärtor. Den här gången hade jag liksom inte heller något val, äggen skulle ju ut så det var bara att stå ut. Måste säga att även själva nålsticken känns, dvs när de sticker in nålen i äggblåsan och suger ut innehållet, men hade det bara varit den smärtan hade det nog varit uthärdligt eftersom det mer var ett brännande stick som gick över ganska snabbt. Sen hade jag ju också bara 6 st blåsor att gå in i, kan tänka mig att det blir ännu värre om man har 18 st.
4 st ägg fick de ut ur mina 6 blåsor. Det kändes såklart också som ett litet nederlag. Bara 4 stycken. Men 4 var betydligt bättre än 0 så jag kände mig ändå hoppfull. Nu gällde det bara att hoppas på att de blev fina embryon av dem också.
På måndagen kom de ut och på onsdagen skulle de in igen. Nu var det som sagt bara att hoppas att de 4 äggen var fina guldägg och att spermierna gjorde sitt jobb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)