Det känns som att allt började i januari 2015. Den 5 januari för att vara exakt. Nu när jag i efterhand tänker efter så började det hela långt innan dess, men det var först då det blev akut.
Jag har egentligen aldrig haft mensvärk. Bara lite lommande värk i ländryggen och det har absolut varit tillräckligt att ta en ipren för att sedan sätta iväg till jobb eller skola. Det har liksom aldrig varit något större problem för mig och det känns viktigt att säga eftersom endometrios vanligen förknippas med just extrem mensvärk.
Jag har gått på p-piller/p-ring sedan jag var 16 år gammal fram tills för ca 2 år sedan då jag bestämde mig för att sluta med p-ringen. Jag hade börjat få samlagssmärtor till och från och jag var rädd för att det var p-ringens fel. Det var det antagligen inte och jag skulle nog aldrig ha slutat med hormoner för ca 1,5 år senare ligger jag akut intagen på sjukhus med extrema smärtor som jag aldrig upplevt tidigare.
I januari 2015 ligger jag således en kväll ihopkrupen i sängen av smärtor och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag trycker i mig alvedon+ipren och försöker sova. Jag har visserligen mens men någon mensvärk brukar jag ju inte ha. Jag kan inte sova på hela natten utan vänder och vrider mig av smärtor och kallsvettas till och från. När klockan ringer på morgonen den 6e januari försöker jag trots detta ta mig upp för att åka till jobbet. Jag hade ett viktigt möte på jobbet som jag absolut inte kunde missa. Jag är inte van vid att vara sjuk och som "duktig flicka" och jurist känner man många gånger att man inte har tid att vara sjuk så det är många gånger man suttit febrig på jobbet och gjort sitt bästa ändå. Men den här morgonen gick det bara inte. Jag insåg till sist att nej, jag kommer inte kunna ta mig till jobbet. Jag kan inte stå, jag kan inte ens ligga kvar i sängen utan att gråta av smärta. Jag ringde vårdguiden. Inget illa menat till den stackars sköterska som svarade men det är inte kul att få höra att ja jo det är nog förstoppning (fast jag envisas med att säga att jag såvitt jag kommer ihåg bajsade dagen innan) och jo jag måste nog ändå få i mig laxeringsmedel. Och det har man ju alltid hemma! Såklart inte.
Jag får mer panik, ringer min kära sambo och frågar om han inte skulle kunna åka förbi apoteket och köpa lite laxeringsmedel till mig för det är ju med största sannolikhet förstoppning jag lider av och jag vill bara att det ska vara över. Min sambo är naturligtvis inte jätteivrig över att åka från jobbet för att köpa laxeringsmedel så vi ringer hans mormor, världens eller i alla fall min räddande ängel. När hon får höra detta envisas hon med att jag ska ringa och boka tid hos vårdcentralen. Jag får tid ca 2 h senare. Bästaste mormorn kommer över direkt och när hon ser mig så inser hon att jag har för ont. Inte kan jag ha det så i 2 h till, vi måste ju till vårdcentralen direkt. Och vips så är vi på vårdcentralen och inte ska jag behöva vänta, hon stojar och går på och ser till att jag får träffa en doktor inom ca 15 min. Ni ska veta hur fantastiskt det kändes att någon kämpade för en när jag själv låg i hopkurad och inte orkade säga ett piip för smärtorna var mer än jag orkade med.
Efter lite klämmande på magen av doktorn (som gjorde katastrofont) och blodprov samt snabbsänka (som visade sig vara skyhög) så skickade de mig med remiss vidare med taxi till sjukhuset. Doktorn trodde det var blindtarmen så det var bråttom sa de. Det var en helvetesjobbig taxiresa kan jag säga.
Väl framme på sjukhuset blev det mer klämmande, prover, röntgen och morfin etc. Jag blev därefter informerad om att det inte var blindtarmen utan det såg snarare ut att vara en infektion i äggledaren så jag behövde åka vidare med taxi till ett annat sjukhus eftersom de inte hade någon gynavdelning där jag var. Också en rolig taxiresa vill jag lova.
Väl framme på nästa sjukhus blev det gynundersökning av x antal läkare innan jag blev inlagd med antibiotika i dropp. De hade konstaterat att det var en infektion i äggledaren. Det blev ett antal nätter på sjukhuset innan sänkan lagt sig (och mensen tagit slut) innan jag fick åka hem med dubbel kur av olika antibiotikatabletter för de hade inte kunnat lista ut vad det var för bakterie som orsakat infektionen så det var bättre att ta en bred antibiotikakur för säkerhetsskull.
Sedan var jag tillbaka på gynavdelningen 1 gång i månaden i ett halvår. Det tog dem ett tag att lista ut var det var helt enkelt. Antibiotikan hjälpte ju inte. Inte heller hjälpte det att de opererade bort min äggledaren som de sa varit infekterad. Men det måste ju vara en infektion, mitt "infektionsvärde" var ju så högt och efter några dagar med antibiotikadropp så gick det ju ner till normala nivåer. Inte hjälpte det heller att jag envisades med att säga att det kändes som att infektionen berodde på min mens, att jag var allergisk mot den på något sätt. Nej nej, inte hade mensen något med det hela att göra, möjligen blev jag bara mer infektionskänslig just under menstruationen. Visst hade de väl kanske endometrios i bakhuvudet några gånger men eftersom jag aldrig haft problem med mensvärk (de frågade varje gång om jag brukade ha mensvärk) så känns det som att de räknade bort det ganska direkt.
Efter 6 månader fick jag till slut en diagnos. Efter ett specialistultraljud såg läkaren tydligt cystor som berodde på endometrios. Egentligen kan man endast ställa en säker diagnos efter en titthålsoperation men nu kände de sig säkra ändå. Som tidigare nämnt så skickade den här ultraljudsläkaren hem mig med endast ordet endometrios och jag fick själv googla mig till allt det hemska det kunde innebära utan möjlighet att fråga och få svar av en läkare. En läkare som jag träffat en gång tidigare (för man kan ju säga passa på att nämna att jag träffat ALLA OLIKA gynläkare som jobbade på det sjukhuset under mina sjukhusvistelser så ingen kontinuitet där inte) ringde veckan därefter och bekräftade att ultraljudet visade på endometrios. Han skrev därför ut p-piller och sa att de skulle kalla mig på återbesök några månader senare när p-pillrena börjat få effekt. De var dock fortfarande säkra på att jag också hade en infektion som spökade så om jag blev värre skulle jag höra av mig. Det gjorde mig orolig, jag ville ju inte förlora min andra äggledare också.
Jag frågade läkaren när jag skulle påbörja min behandling med p-piller eftersom jag precis haft min mens och jag skulle enligt instruktion vänta tills första dagen på min nästa mens. Den mensen som kom var den värsta hittills och förhoppningsvis den värsta jag någonsin behöver uppleva igen. Jag åkte in akut till sjukhuset, fick återigen antibiotika mot infektionen samt starkare smärtstillande och sedan skickade de hem mig. De kommande två dygnen var vidriga. Jag kallsvettades, spydde, krampade av smärtor och till slut orkade jag inte mer. Jag ville dock inte tillbaka till det sjukhus jag varit på de senaste månaderna. Jag kände inte längre något förtroende för dem. Jag trodde inte det var en infektion, jag ville inte äta mer antibiotika. Det hjälpte ju inte. Min kära sambo fick därför köra in mig akut till ett nytt sjukhus. När jag kom in till sjukhuset hade jag över 200 i infektionsvärde/snabbsänka och de la in mig direkt men antibiotikadropp (eftersom jag spydde upp mina tabletter). Sedan låg jag inne i några dagar och fick opereras igen. Under operationen rensade de bort en hel del sammanväxningar pga endometriosen samt några cystor.
Sedan dess har jag gått på p-piller och endast haft en mens. Jag hade så mycket småblödningar så läkaren tyckte att jag skulle ta tre dagars uppehåll vilket ledde till en mens. Den mensen var jobbig, men jag överlevde den med citodon och slapp sjukhusvistelse. Läkaren från det nya sjukhuset ringde också och berättade att provsvaren från operationen bekräftade diagnosen som jag redan fått och sa att de skulle kalla mig på återbesök inom kort för att följa upp mig och hur det gick med p-piller behandlingen. Han sa att enligt dem har det aldrig någonsin varit en infektion utan de höga värdena berodde antagligen endast på min endometrios. Jag var lättad över att få höra att det inte varit någon infektion, arg över att jag gått på antibiotika i över 10 dagar per månad helt i onödan och också ledsen över att ha fått en kronisk sjukdom på halsen. Hur skulle mitt liv bli nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar