Årsdag

Idag är det min endo-årsdag. Det är exakt ett år sedan jag behövde åka in på sjukhus för första gången. Det var en dag med riktiga oc, fruktansvärda smärtor. Jag började få ont redan den 6e och låg i sängen hela dagen, kunde sedan inte sova på hela natten trots maximal smärtlindring (av det som fanns hemma på den tiden, kombo av alvedon och Ipren). Jag hade ett tåg att passa, jag behövde åka och jobba. Jag kunde ju inte sjukskriva mig när jag skulle ut på klientuppdrag. Det gick ju inte, de räknade med mig. Men det fanns inga alternativ, jag kunde inte resa mig för att ens gå till toaletten. Hade aldrig tidigare känt sådan smärta. Jag var tvungen att sjukanmäla mig.

Vårdguiden sa att det antagligen var förstoppning, sa att jag skulle ta laxeringsmedel innan jag besökte läkare. Paniken som uppstod. Hur skulle jag få tag på laxeringsmedel? Och jag bajsade väl bra igår, det gjorde jag väl?

Men det blev aldrig något laxeringsmedel för mig, det blev ett akutbesök på vårdcentralen där mitt CRP (infektionsvärde) va alldeles för högt, omkring 90. Läkaren på VC trodde att det va blindtarmen och skickade snabbt iväg mig med sjuktransport till sjukhuset. Där blev det provtagningar, känn i rumpan, röntgen etc innan de kunde konstatera att jag behövde åka till gyn för att det var äggledaren som gav utslag. Fler sjuktransporter och provtagningar, fastande och morfindoser som avlöste varann. Jag var rätt matt när läkaren vid 22 på kvällen bestämde sig för att lägga in mig. Infektion i äggledaren sa de. Intravenöst antibiotika. Jag låg inne 5 dagar med intravenöst och kräkningar. Och sen mådde jag bättre, mitt CRP var tillbaka på normalt. Utskrivning med 10 dagars kur med två olika typer av antibiotika och jag mådde toppen. Min mens var ju också slut efter de 5 dagarna men det var de ingen som tänkte på då. Inte jag heller.

Ett halvår senare fick jag den rätta diagnosen. Endometrios. Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det, inte riktigt förstå hur den sjukdomen påverkar mig.

Jag har nu ett år efter första akuta symtomen en äggledare mindre, en som inte längre fungerar och en remiss till ivf. Jag äter regelbundet smärtstillande och har ont varje dag mer eller mindre. Men jag lever fortfarande mitt liv precis som jag vill, kanske med aningen mer smärtstillande ständigt i närheten. Jag går ingenstans utan alvedon, ibuprofen och citodon i fickan. Men jag kan jobba, resa, shoppa, festa, träna, äta och må bra. Det är jag tacksam för, för jag vet att inte alla med endo kan det.

Det gick alltså relativt fort för mig att få diagnos efter det att jag för första gången sökt akut hjälp. Jag tror det som hjälpte mig mest var mina höga CRP värden. De gjorde att läkarna tog mig på allvar varje gång jag sökte akut. Jag har dock förstått att höga CRP-värden inte är ett måste vid endo. Man kan ha fruktansvärt ont ändå.