Det har varit full fart med jobb, födelsedagar och julstök. Jag har gått regelbundet till terapeuten och det känns som vi gör framsteg. Jag bryter inte längre ihop till ett vrak varje gång jag är där.
På mitt förra läkarbesök fick jag dock besked om att cystorna i äggstockarna vuxit och att det är därför jag fått ondare igen. Jag fick öka hormonerna och äter nu två p-piller varje kväll. Jag var livrädd för att humörsvängningarna skulle komma tillbaka och förstöra min jul, men nu efter dryga 2 veckor så har jag hopp om att jag inte kommer märka någon skillnad i den delen.
Jag lovade också läkaren att jag skulle äta smärtstillande regelbundet, för som jag förstod det är det värre för kroppen att gå runt att ha konstant ont (nerverna får aldrig slappna av och blir mer känsliga för smärta). Jag har därför ätit Ibuprofen och Alvedon regelbundet sen dess. Fram till igår. Tanken var att jag skulle slippa smärtgenombrott men de senaste dagarna har jag haft ont trots smärtstillande och jag kan inte låta bli att bli orolig och ledsen. Orolig för att cystorna fortsatt att växa och ledsen för att jag inte vill ha ont. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen. Jag slutade därför äta dem för att kunna känna efter om det blivit värre.
Som jag skrev lite kort i förra inlägget så har vi ju nu fått vår remiss till ivf. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Kan inte låta bli att tänka att jag aldrig kommer lyckas bli gravid. Att mina cystor i äggstockarna kommer förstöra. Att sammanväxningarna, som gjort så att livmodern är bakåtlutad, kommer göra det omöjligt för mig att bära ett barn. Sen tänker jag att jag kanske snart kommer vara gravid. Liksom tänk. Att ha ett litet barn i magen som bara är mitt och min sambos. Jag tänker på hur fantastiskt det skulle vara. Sen blir jag ledsen igen. Jag ska inte ta ut något i förskott men det känns som att det är så mycket som talar emot men ändå inte.
Jag fick också i dagarna reda på att en nära vän till mig är gravid. Hon har velat ha barn länge, så länge. Hon har genomgått ivf och flertalet missfall, men nu lyckades hon bli gravid helt spontant några år senare. Jag blev så otroligt glad och lycklig. Man får liksom aldrig ge upp kände jag. Så jag ska inte ge upp innan jag ens börjat försöka.
Jag ser nu fram emot julledighet och nyårsfirande. Jag behöver verkligen ledigheten känner jag. Är så fruktansvärt trött hela tiden. Efter nyår ska jag ta tag i allt igen. Träning, kost etc. Göra mitt bästa för att få bort smärtorna utan värktabletter. Fylla mitt liv med positiv energi. 2016 ska fanimej bli ett bättre år än 2015.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar